Stockholms karaktär som historisk stad suddas

Varför förvandla Stockholms innerstad och gamla delar av stan till monotona spegelblaffor?  Det finns ingen anledning att acceptera det. Fastigheter är konst. För det mesta ser en vanlig vandrare enbart utanskriften. Och en gata ska vara stimulerande att gå på, annars väljer man en annan gata, så länge det finns stimulans att få. Om njutningen helt skulle försvinna från innerstan i t.ex. Stockholm skulle stockholmarna bli modfällda, elaka, fördummade och deprimerade. Kvalitén i ett konstverk beror på i vilken grad man upplever kroppsligt gensvar. Man ska må gott av det man upplever. Arkitektur tar hjälp av manipulering och det ska därför göras med omsorg, absolut inte fungera som sömnmedel. Frågor man ska ställa sig i en stadsmiljö är: kan man mötas här? Kan man få vara ifred här någonstans? Är miljön härlig att vara i och stimulerar den.
Sedan urminnes tider är överlevande det enda människan tänker på – för att få det att funka måste man ha lust. Därför är monotoni farligt. Konstfulla miljöer måste dyka upp sekventiellt (som i musiken) för att det limbiska systemet (ett komplex av nervceller på insidan av hjärnans båda hemisfärer med en delstruktur i vardera tinningloben) ska må bra. Det limbiska systemet kan inte kontrollera. Det är barnsligt och gillar fina vyer, solnedgångar, kluriga trappor och konst och kan njuta av det om och om igen.
I områden med byggnader mår man bra av en komplex ordning, dvs sneda vinklar, en vy runt knuten somen glimt av havet, som e en tvärstående byggnad, ett fält, olika höjd på  byggnadenrna, ’privata rum’ som plötsligt dyker upp i nederkanterna av byggnader och en kontakt med himlen från taken som skorstenar, spiror; kärlek och empati i utförandena. Vid tillbyggnader, ska och bör och måste vi som bor i staden insistera på att detaljer från det historiska finns med som ornament och går igen i material, färger för att inte trasa sönder enett kvarter och fastighetsägaren ska jobba med en icke utstickande skala.