SIGILLET Helga Gregorius berättelse

”Vem är jag att bli så trampad på?”
(klassisk replik av Helga Gregorius ur Doktor Glas av Hjalmar Söderberg)

Kapitel 9

Mitt rum ligger i en utbyggnad på bottenvåningen. Det påminner om kammaren hemma hos far och mor. Längs ena långväggen står en kommod med kanna och handfat och en stol, en säng längs den andra. På golvet ligger en trasmatta i matta färger. Kulörerna kan vara sönderbankade av rengöring, för rent är det. 
  Min bävan flyter undan. Jag kommer att trivas. Med en rysning tänker jag på att jag kunde ha suttit kvar på en bänk på perrongen i Stockholm.
Det enda fönstret vetter mot trädgården. På fönsterbrädan lyser en röd pelargon. Som mors pelargoner! Hennes händer kan jag se framför mig, hur hon varligt sätter växten i krukan tidigt om våren och trycker jorden runtom den taniga stammen hon haft i källaren under vintern. 
  ”Jag tror den har klarat sig i år med, Helga-lill. Om pelargonerna bara inte fryser, ser du, tar de sig. De ser ut som stackare i början. Man tänker att de inte har kraft nog. Det har de, bara de får den rätta omsorgen. Det är likadant med människor.”
 Ansiktet är suddigt. Inte rösten. Den hör jag tydligt.
  ”Helga-lill”, som en smekning på kinden.
  Jag sveper undan de vita sommargardinerna som räcker till golvet och öppnar fönstret. Med händerna på fönsterbrädan hänger jag ut och lapar den sista solen. Det är en vidsträckt trädgård utanför. Fruktträd och land med rovor och potatis så långt ögat når. Det är stilla som i ett kyrkorum därute men hett. Min strupe är fnösktorr. Jag borde hämta vatten. Men under de första minuterna i rummet tar jag ett par steg tillbaka på mattan och andas med halvöppen mun. 
Hit har vi kommit, lilla pyret och jag. Utan man, utan far till barnet, utan någon förtrogen, vilket är det värsta. Mamsell Majas fryntlighet är tidsbegränsad, det märkte jag av det lilla vi samtalade. Hennes blick kan bli kall som is och hållningen hård som en stängd dörr. 
”Här ska vi inte bo när du är född”, säger jag och klappar magen vars rundning är knappt märkbar. ”Det är inte för alltid, ser du. Först ska jag lära mig skriva maskin och bli kontorist.”
   Jag tar av mig skorna och lägger mig på sängen med armarna under huvudet. Kroppen har längtat efter att sträcka ut. 
  Om en stund, tänker jag, hämtar jag vatten till kannan. Dricker som en galning. Tar en tvättlapp och sköljer av mig. Borstar håret, också.
  Jag blir liggande, kisande genom fönstret. Fruktträd i rader. Muren finns där som skydd mot det jag märkte hos kusken. Det var hemskt vad han antog att jag kunde gå med på. Aldrig hade han vågat bruka sin trut på det viset om han inte vetat adressen. 
  Den vita gardinen blir ett dis. Vad har jag gett mig in i? Jag kryper ihop och gnuggar kinderna med händerna. Utanför går vägen till Karlstad. 
  ”Det är inte långt”, mumlar jag för mig själv. ”Jag kan promenera till stationen. Ta tåget tillbaka till Stockholm.”
En duns hörs på fönsterrutan. Talgoxar tjattrar och kivas. Kudden är fuktig märker jag när jag drar handen över örngottet. Jag har sovit. Det är svårt att vakna för ljuset grånar som om det vore sovdags.
Jag ligger kvar, medan sommarkvällen väljer färgskala till mörk natthimmel, torr i halsen och svettig som en febersjuk.
  Någonstans knäpper det entonigt och enträget. Så upphör det så att jag undrar vad det var. En doft av nyslaget gräs böljar in med gardinens hävningar utan att jag hört någon slå gräset. Hände det medan jag slumrade? Var någon utanför mitt fönster? Hörde jag fnitter i sömnen? Brukar de som bor här titta in?
  Nej! Här hör jag inte hemma! 
  Jag far upp med bultande hjärta och vankar av och an på trasmattan. Jag har ingen. Ingen väntar mig tillbaka till Stockholm. Ingen har förväntningar på mitt liv. Jag kunde lika gärna inte finnas.
  Inte finnas … Nej. Vad är det med mig? Jag har ett barn i magen. Kanske ändå Gregorius … Nej, inte han. Hur ska jag kunna se honom i ansiktet? Hans öga brast när jag ville ha skilsmässa. Jag framhärdade.
  ”Det händer nu för tiden, Gregorius. Kvinnor skiljer sig och utbildar sig och lever egna liv.” 
   Luften gick ur honom. Detta hade han inte väntat, sa han. Vilket var lögn. Han måste ha märkt min motvilja mot hans person. 
Hans rödflammiga haka sjönk ned mot prästkragen. Läpparna plutade. Insidans blåröda nät av klibbiga ådror blottades. Det är det värsta jag vet, lukten från hans hängläppar. Jag ville hålla för näsan! 
  När han fick styrsel på rösten var den grötig och osammanhängande. 
  ”Är det någon annan, Helga-lill?”
  ”Vilket prat! Nej. Inte alls det.”
  ”Kan vi vänta lite och tänka över saken? Sedan … Jag gör vad du vill.”
  ”Det finns inget du kan göra, Gregorius.”
  ”Vad är det, då?”
  ”Det är bara så att jag … inte … älskar dig.”
  Ett sådant sår läker inte. Skadan är total. Det fick jag själv erfara, som en rivande blixt från klar himmel. 
 Det var bara en hemlig lek mellan oss, Helga. Eller hur?Nu är den över. Något mer var det inte. Du har din man, prästen. Gå tillbaka till honom. Barnet är naturligtvis hans. Jag ämnar gifta mig inom kort. 
  Jag sjunker ned på stolen med huvudet i händerna. 
  Lek var det inte, Fritz! Våra planer gällde vår framtid tillsammans. Kommande svårigheter med Departementet och en skild fru tog du lätt på under våra kärleksstunder. Blind, döv, uppe bland molnen uppfattade jag inte förändringen. Med vilje, vilket är elakt och grymt, eller gud förbjude, av likgiltighet, lät du mig sväva i okunnighet om de andra kvinnorna, om ditt spelande på hästar, om Karolina. I min förvirring stod jag ut med dina nycker, ryck på axlarna, irriterande min, för att du intalat mig att du älskade mig och vi skulle resa till Amerika.
Så kom din hastigt nedtecknade biljett. … hemlig lek … 
Jag blev paralyserad av förfäran. Om och om läste jag orden som inte gick att få någon reda i. 
Chocken sitter i. Stundtals kan jag hålla paniken stången. Ibland inte alls, som nu. Andningen stöter genom halsen och det går inte att stänga munnen. Vatten! Om jag bara hämtat vatten, då kunde jag ha hällt det över huvudet.
”Hjälp mig”, gurglar mitt förryckta jag mot spegeln över kommoden. ”Vem är jag att bli så trampad på?”

Köp romanen i Exilium förlags bokshop. Du får boken hem i brevlådan på 4-5 dagar: www.exiliumforlag.se 

© SIGILLET Helga Gregorius berättelse, Helena Sigander, 2019 (kopiering förbjuden)
Exilium Förlag, Mor Annas brygga 202, 181 30 Storholmen-Lidingö

Mer om författaren på http://sigander.com

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.