I väntan på explosionen

Min morgonrutin är enkel i sin förfärlighet. Upp ur sängen. Ett toabesök är nödvändigt. Några munnar vatten. Sedan – spring rundan på 1 kilometer.

Det var inte långt, säger säkert de som har en längre sträcka framför sig innan de hinner vakna ordentligt på mornarna. Men en vis kvinna har varnat: många sextioåringar motionerar som trettioåringar. Många trettioåringar motionerar som om de vore sjutton. Besinna er faktiska ålder innan ni begår självmord!

Jag har besinnat mig.

Nåväl, till explosionen. Morgontoabesöket innebär också att jag ställer mig på vågen. Min tyngd är nämligen för tung. Målet med motionsrundan är att tyngden ska tynga mig mindre med tiden.

Jag antecknar antalet kilon och kutar iväg. Hemma igen blir det ett glas vatten, dusch och så ställer jag mig på vågen. Då har jag gått upp 2 kilo. Vad egendomligt! Jag tänker, om jag i stället för att röra på mig sutte still hela dagen och i några veckor framöver borde jag komma ned till trivselvikten. För rör jag på mig mer i dag kommer jag att explodera innan jag går och lägger mig i kväll.

Bild: Ullevo/Pixaby