Angående de, dem, dom, dåmm
Språk är knepigt att kommunicera med. Alltså de faktiska orden. Det finns prat. Det finns det skrivna. Skelettet i det hela är grammatik. Grammatiken är olika för olika språk. Därför blir det mångdubbelt knepigt att lära sig ett annat språk än det man är uppvuxen med som har byggts upp i hjärnan under ens tid på Jorden. Mer om annat språk en annan gång.
Det här handlar om svenska.
Det egna pratat lär man sig som bebis och framåt i livet. Somliga är nöjda med ett ordinärt ordförråd, andra vill gå på djupet med allting och lär sig ord och språkkonstruktioner tills de dör. Allt prat har bestämda platser på ett skelett/i grammatiken alltså. Många som öppnar mun och säger något har ingen aning om grammatikens funktion för det funkar bra att tala med andra människor (och sig själv om sådana stunder uppkommer i livet) och det är inte nödvändigt att spalta upp det sagda i kasus* till exempel. I pratet förekommer förenklingar, som dåmm, vare sig man inte menar de eller dem.
Det skrivna är det mer petigt med. Det skrivna syns ju. För man läser med ögonen. Man har vant sig hur det ska stå i en stats för att bli begripligt. Ibland kan man räkna ut vad som ska komma för att det där kasuset* brukar stå just på den platsen i meningen. Om man ändrar grammatiken blir det inte lätt att begripa vad som står i texten och man går tillbaka i texten för att lösa det hela. (Om man sätter en hand på en plats för en fot på ett skelett och tvärtom börjar man faktiskt undra hur det gick till att promenera när skelettet var en levande människa alltså).
Dåmm kan man säga eftersom man har tid att förklara sig när man pratar. Ofta står man öga mot öga och kan vifta med armarna och göra grimaser för att förtydliga vilka man pratar om.
När man skriver gäller andra bullar dvs kasus blir betydelsebärande.
De (nominativ*) ger dem (dativ*) en bok (ackusativ*).
Han (nominativ*) ger honom (dativ*) en bok (ackusativ*)
Hon älskar honom (ackusativ*).
Elefanthonan (nominativ*) älskar sina elefantbarn (ackusativ*). Dem (ackusativ*) skyddar hon dag som natt.
Hennes (genitiv*) hatt är röd. Den (ackusativ*) älskar hon. Hon har många röda hattar (ackusativ*). Dem* (ackusativ) älskar hon.
Dem (ackusativ*) älskar de (nominativ*).
De (nominativ*)älskar dem. (ackusativ*)
De (nominativ’) ger dem (dativ*) de (nominativ*) älskar kärlek (ackusativ*).
Dativ och ackusativ är objekt (något man talar om). De, dem är pronomen. Pronomen som är objekt böjs. Man kan säga hon älskar han om man pekar ut en människa. Men (herregud!) Däremot säger man dåmm älskar dåmm.
Om man inte orkar med det här kan man ju alltid skriva som man talar, dåmm överallt.
Dom kan vara kränkande, för dem som fått sin kriminalitet prövade i en dom av dåmm som dömer, att behöva se överallt i texter.
Senaste kommentarer