SIGILLET Helga Gregorius berättelse

Kapitel 1

INNEHÅLL: Helga Gregorius är gravid med sin älskare Fritz barn. Hon lämnar maken, pastor Gregorius, och Stockholm. I Karlstad bor hon tillsammans med kvinnor som liksom hon har en oäkting i magen. Helga får upp ögonen för bristen på rättigheter för kvinnor. 
Året är 1905. Unionsförhandlingar mellan Norge och Sverige pågår i Karlstad. Helga hamnar i händelsernas centrum och spelar en avgörande roll för freden. I den svenska delegationen ingår både Fritz och Helgas ungdomssvärmeri Carl-Evert. Kärleken till Carl-Evert väcks men Helga tyngs av samvetskval gentemot pastor Gregorius. 
Detta är en historisk roman som speglar våra dagars nyänlända Helgors påtvingade patriarkaliska normer. 

I en smygande upptrappning tvinnar Helena Sigander händelsetrådarna till ett spänningsnät som fångar läsaren.

DOSAN Helga Gregorius berättelse är första boken om Helga. 
Se Helena Siganders tidigare utgivning på www.sigander.com

Detta är en roman. Personerna är uppdiktade. Historiska gestalter finns med men deras repliker härrör från min fantasi utifrån faktiska händelser. Jag har också ändrat lite i geografin av praktiska skäl. 
FÖRFATTAREN 


© 2019 Helena Sigander  – förbjuden kopiering
Omslag: Ulla Lindborg 
Grafisk form: KEG Publicity 
ISBN 978-91-87511-53-0 
Tryck: Holmbergs, Malmö 
Exilium förlag, Mor Annas brygga 202,181 30 Storholmen-Lidingö 
info@exiliumforlag.se 
KÖP BOKEN HÄR: www.exiliumforlag.se

Kapitlet 1

Mitt samvete är rent som nytvättad lärft på morgonen den där söndagen i februari. Stärkt som i potatismjöl. Doftande liljekonvalj. Bländande brudslöjeromantiskt. Tryggt inlagt i mitt låsta linneskåp, tills jag efter högmässan mitt på dagen ger vika för Fritz Racke, en i allt så tilldragande man. 
Jag har enbart ögon för honom. Blyg, med händerna i pälsmuffen, håller jag avståndet. Men han manövrerar sig fram på kyrkbacken som vore min famn vidöppen. 
”En riktigt ruggig vinterdag i dag i Herrens år 1905, eller hur fru Gregorius”, ler han skamlöst emot mig, på tok för nära. 
Känner han min hemliga böjelse? Hans andedräkt gör mig vimmelkantig. 
”Jo. Mörkt har det hunnit bli också.” 
Mina flämtningar dränks av dalande snöflingor stora som 50-öringar. Barnen jagar dem under rop och skratt. De vuxna kryper ihop, otåliga att få på handskar och knäp- pa ytterkläder. Kylan dämpar småpratet. Hans retsamma tonfall blir så tyst att jag måste luta mig framåt. 
”Man får passa sig för äventyrligheter”, snärjer han mig med sin spejande blick. 
I dimmorna framför mitt ansikte blir tvetydigheten hisnande. Jag hickar och glider undan. Skaren är halkig. De som behöver stöd hittar en följeslagare. Genom floret i pälshatten ser jag hur han resolut tar sin mor under armen. 
Är gesten han gör med handen ett tecken till mig? Jag väter läpparna med tungspetsen. Nej. Det får jag inte tro. Emellertid ursäktar jag mig för min man pastor Gregorius, som tar varenda församlingsmedlem i hand och förhör sig om hur var och en har det.
I ett dåraktigt rus ilar jag i förväg till församlingssalen.Jag hinner dra en kam genom håret, nypa kinderna rosiga och sträcka ut kjoldelen i klänningen som inte faller som den ska efter sittandet i kyrkbänken. Det måste den.
Ny för dagen! 
Tyget är ljuvligt tunt ylle. Sommarhimmelsblå. Färgen mina ögon har, har en viss, alltigenom speciell person an- tytt! Trekvartsärmarna avslutas med breda vita muslinin- lägg som jag puffar upp. Klänningslivet går i omlott vilket framhäver min byst och smala midja, särskilt om jag andas in och håller andan.
Min sömmerska på Östermalm har kopierat den i minsta detalj från en bild i Idun, illustrerad tidning för kvinnan och hemmet. Hon fick extra betalt för att bli klar i tid. Jag vill ha olika snitt på klänningarna varje söndag, en kantad med kaninskinn, en med inlagda våder i två färger, en med liv av bruten spets och glaspärlor.
Utgifterna skriver jag in som kvinnosaker i hushållsboken, en post Gregorius aldrig ifrågasätter. 
Kyrkobesökarna skakar av snön i farstun och stiger in. Jag tänder levande ljus på det uppdukade kaffebordet med sju sorters kakor, vetelängder och kumminbullar och säger, ”var så goda, stig fram och ta för er av vad som bjuds.” Sorlet tilltar. Det blir som vanligt en trevlig stämning, som min make ofta påpekar är min förtjänst. Jag serverar kaffet ur silverkannan. Ler vänligt mot alla. Fritz Racke sträcker sig runt min midja, mot fatet med drömmar. 
”Får jag säga Helga?” viskar han i mitt öra.
När ingen hör oss, är det oblyga villkoret.
Mitt hjärta far upp i halsgropen.
”Ja, jovisst”, får jag ur mig. 
Det låter som om jag har fått en tupp i halsen. Vi blir fulla i skatt. Med sin hand omsluter han min kraftfullt. När den strax är borta känns jag halv. Det är inte draget från fönstersmygen som får mig att darra. 
Säker på mitt omdöme blir jag aldrig mer.