SIGILLET Helga Gregorius berättelse

 ”Scheisse, Kacke, Helga!” väste Karolina

Kapitel 11

BIld av JamesDeMers från Pixabay   

På schemat står bakning, trädgård, städning, matlagning. Jag får bakning. Det passar mig. Mors recept inger trygghet. De mörka makternas spetsiga pilar från natten flyger bort likt maskrosens vita frön i vinden. Jag bakar småkakor som ska säljas till fruarna i Karlstad, bröd till hotellen och en äppelkaka till mamsell Maja. Hon får den när hon kommer på sin rond till bagarstugan.
  ”Jag har aldrig ätit godare”, utbrister hon. ”Exceptionnel.”
  Av blyghet kan jag inte svara något på det. Jag står tyst och väntar. Hon låter sig väl smaka. En bit, en bit till. Hon beslutar att kakan ska erbjudas hennes främsta kunder. 
  ”Då sprider det sig, ser Helga. Vi kommer att få beställningar.”
  Det är en lättnad att se mamsell Maja nöjd. Delar av vårt samtal irriterar. Alldeles överens var vi inte. Hon låter inte med en min visa om hon tänker på det utan smackar belåtet och skär upp en bit och lägger på ett fat för att ta till sitt kontorsrum.
  ”Elise är utskriven”, säger hon. ”Doktor Lilja har gett klartecken. Helga ska veta att han gör en undersökning efter födslarna. Det ska inte tillstöta kroppsliga komplikationer efter hemgång. Det ser bra ut för Elises del.”
  Jag nickar. Mina kinder är heta, om det nu är bakugnens värme eller den förtroliga tonen. Det låter som ett förtroende men är något annat. Hon är spänd. Handen med assietten rör sig fram och tillbaka. Sekunderna rinner på och känns som minuter. Assietten finner ingen landningsplats. 

Mamsell Majas ögon är riktade ut mot gården genom bagarstugans öppna dörr. Äppelkakebiten är på väg mot kanten. Jag sträcker fram handen och räddar den från att falla till golvet. I detsamma kommer Elise ut på gården. Damm rörs om vid varje steg. Hon har en resväska i handen. På huvudet en halmhatt och håret i två flätor som ligger mot bröstet. Mamsell Maja ger mig assietten med äppelkakan och skyndar ut. Hon tar Elise i hand. Elise är stum och blek. Örberg kommer med kärran. Jag skyndar fram till Elise.
  ”Blir det Stockholm nu?” säger jag.
  ”Jag känner stor lust att försvinna. Likgiltigt vart. Inte för att det skulle hjälpa. Vad jag gjort kommer jag aldrig ifrån.”
  Örberg tar hennes väska. Hon står förvirrat kvar. Mamsell Maja sträcker på nacken, blåser upp sig till en bister mur. Här kan du inte stanna, säger hennes kropp och Elise nickar. Jag är på väg.
  ”Får jag veta var du är?” säger jag och följer henne till kärran.
  Elise blinkar till. Jag ser att hon inte riktigt är sig själv. Det är inte enbart självförebråelse utan kraftig medicin mot smärtorna.
  ”Helga. Jag stannar i Karlstad så längehan, den knölen, är arbetslös och sjuk.”
  ”Han övergav dig, Elise”, säger jag förvånat.
  ”Ja.”
  Hon rodnar.
  ”Hur var det då?” säger jag. 
”När han kom den sista gången för att göra det klart för mig att han inte hade med barnet att göra, rusade jag på honom och gav honom örfil på örfil”, mumlar Elise vars ögon är dimmiga. ”Det tog hans mamma som bevis på mitt dåliga leverne. Fast det var hon som tvingade honom. Han var ledsen för vår skull. Det tror jag härinne i hjärtat. Han har skrivit att han väntar på mig.” 
”Ska du då aldrig bättra dig?” ler jag och nuddar hennes arm.
  ”Det må framtiden utvisa. Adjö med dig, Helga.”
  Kärrans hjul knastrar i gruset. Grindarna står öppna som de brukar. Hon vinkar inte. Den raka ryggen böjs i kröken ut på vägen då hon tror att hon inte syns. 
  Vi återgår till våra sysslor. Jag rensar i rovlandet. Jag krafsar runt plantorna och beundrar hur de vuxit sig stora på grund av en sinnrik bevattning. Egentligen ser jag ingenting. Jag tänker på de små liven som föds här. Hur de växer upp utan att ana att de har en biologisk mor med ett hål i hjärtat. Fast mamsell Maja har erfarenhet av att mödrar går vidare genom att låsa in om hemligheten. Efter födseln får mödrarna varken se sina barn eller hålla i dem. Då blir de småningom drömbarn. Till slut har de inte funnits.
Hur fungerar det för män, för Fritz? Kanske har han redan glömt att han avlat ett barn. Han påminns inte genom krämporna som grossessen innebär. Illamående. Ont i kroppen. Humöret som sviktar. Han rider som vanligt på Gärdet. Solar sig i beröm för sin fäktning på klubben. Ges viktiga uppdrag på Departementet. Han har Karolina. 
Det är mig han låter falla i glömska. Lika bra att jag inte lurar mig själv. Han saknar inte mig. Det är underligt, jag saknar inte honom. Hans brev sved och gjorde ont. Men de dödade min kärlek till honom. Mitt hjärta är stumt.
En lurk är han! Jag vill aldrig mer se honom.
  Solens långa revor kryper upp längs Solögas fasad. Något reflekteras. En automobil kommer körande på grusuppfarten mot huset. Den är svart med uppfälld sufflett. Jag har väntat på den. När Gunborgs pojke hämtades var jag långt ute i trädgården. Jag vill se hur det går till. Det är inte meningen att vi ska synas när adoptionsföräldrar kommer. Jag håller mig därför bland äppelträden där det finns snår av vide och björnbär. 
  Kvinnan har en vidbrättad hatt och modern ljus klänning med skärp i midjan. Han är strikt klädd i sommarkostym med väst, kravatt och hög krage. De är imponerade av Solöga med trädgården och byggnaderna runtomkring. Mannen pekar. Hon säger att hon ska minnas hur det ser ut. Han håller henne ömt om axlarna. De utväxlar ord jag inte kan höra. En näsduk fladdrar till. Tårar. Då har hon väntat på den här stunden. Hon tar ett djupt andetag. 
De går in. Utan dramatik kommer de ut på trappan och stannar som kungligheter, inte för att synas utan för att se. Kvinnan håller barnet. Hon öppnar filten så att det lilla ansiktet blir synligt. De nyblivna föräldrarna mumlar över huvudet på Elises lille son. Nu är det mannen som drar med handen under ögonen. 
  ”Vår pojke. Det är så att jag inte kan tro det.”
  Den omvirade i filten håller hon, han tar ett steg före på trappan med händerna beredda om hon snubblar. De ska hem till en iordningsställd barnkammare och en utvald barnsköterska och ser fram emot en måltid med vin och flera rätter i matsalen för att fira. Det är vad jag föreställer mig.
  Vad är jag i jämförelse? Elise? Gunborg?
  På kvällen hälsar Olga och jag på Gunborg. Hon sitter i sängen med fetvadd runt brösten under sovlinnet. Det spränger och gör ont när mjölken rinner till, klagar hon men blir glad över småkakorna jag bjuder på. 
Gunborgs milda grå ögon är stora som tefat.
  ”Jag skulle tro att det var över om jag inte var så rådbråkad i kroppen”, säger hon och rör sig under filten. ”Magen finns kvar.”
  ”Man blir inte smal meddetsamma”, förklarar Olga. ”Det kommer när du får stiga upp.” 
  Gunborg trycker en näsduk mot ögonen. Tårar rinner så stilla att jag ingenting märkt.
  ”Hur är det, Gunborg?”
  Hon skakar på huvudet. Hon tänkte på dem därhemma. På att komma hem. 
  ”Mina föräldrar tog inte mitt parti”, mumlar hon. ”Det hade varit lättare att komma hem om de lagt skulden på honom. Jag reser i morgon.”
Olga lägger sin svullna hand över hennes. 
”Många tycker att vi förtjänar straff för otukt”, säger hon med mörk stämma. ”De vet ingenting om när man blir tvingad. Ett nej, räcker inte. För mig var det tvång, inte kärlek. Patron krävde mig.”
  ”Krävde? Kunde du inte neka?”
  ”Annars minsann kan jag säga ifrån. Inte detta. Mina två yngre bröder går i läroverket. Deras framtid hänger på mig. De hatar mig nu. För deras skull ville jag inte mista min plats som husfru. Patron var inte att lita på. Han förnekade faderskapet och en man från det sociala sa att då var det ingen idé för mig att gå till tinget. Patrons hustru hatar mig. Hon har genom ombud tvingat mig att skriva på adoptionspapperen. Mitt barn ska till en familj långt bort från hembyn. Referensbrevet för en ny plats är inte rättvist skrivet. Jag får ett nytt med fina vitsord om jag gör som hon säger.”
  ”Du skriver maskin bra och rappt”, säger Gunborg oväntat hett. ”Låt inte patrons fru vinna över dig. Du ska bli kontorist i en stad och kontorschef till slut. Gå i fina kläder och skor med klack. Strumpor med söm därbak. Jo, det ska du, Olga!” 
  ”Jag sparade till en utbildning till barnmorska. Pengarna går till Solöga nu. Patrons lilla pengahjälp är inte nog. Mer vågar han inte för frun, den plattbröstade skatan. Utan rumpa också.”
  Jag sväljer fnittret för Olga är bedrövad och skämtar inte. Vad finns att skämta om? Livet är besynnerligt. Från ena dagen till en annan ändras vad man trodde var beständigt. 
”Jag var kär”, säger Gunborg och ritar med fingret på lakanet. ”Han sa att för hans del var det på verkligt allvar.”
”Vad annat kunde du tro!”
”Två människor fattar tycke för varandra”, säger Gunborg med skärpa i rösten. ”Man går i sällskap. Det är inte konstigt. Jag var stolt över hans kärlek och gick med luftkuddar under fötterna och räknade sekunderna tills vi kunde träffas igen och krypa in under filten. Han med. Men han av naturbehov! Länsman hade förståelse för ’naturbehovet’. Att det blev ett barn var min skuld. För jag hade nog varit med flera.”
  Våra blickar möts och skils.
”Jag bodde hos mor och far och arbetade i sybehörsaffär”, fortsätter Gunborg och visar en vit rulle som legat på sängbordet. ”Balar med silke och finaste bomull hanterade jag, klädd i en nätt klänning med spetskrage och manschetter. Spetsar är min specialitet. Som den här. I hemlighet broderade jag våra bröllopslakan med märkesplåtar för våra monogram. Sydde fast mellanspetsar. Jag kunde inte låta bli att dekorera med petit points. Fy, för förälskelsen!”
  ”Bröllopslakan?” pustar Olga och vrider och vänder sig på stolen. ”Var ni trolovade?”
Gunborg vill inte snyfta. Det händer ändå, svag som hon är och besviken.
”Han svor inför länsman att det var jag som talade om bröllop men att jag sagt att det gick bra utan. En kvinna kan inte förbättra sitt rykte. Om det en gång svärtats, även om det är lögn, kan det inte bli vitt igen. Jag bär skammen. Han anses som en plikttrogen, kristlig och ansvarsfull man med en självständig karaktär. En rättrådig man som råkade ut för mig. Därför slog han ut mina tänder innan han och länsman tog i hand.”
  ”Barnet, Gudrun. Din mor kunde inte ta det?”
  ”Hon känner skam.”
  Vi sitter stilla som tända ljus men utväxlar ögonkast i samförstånd. Vad kan vi säga?
 ”Ni förstår, mor tror mig vara lösaktig”, erkänner Gunborg lågmält. ”Jag ville ha mer än möten på några timmar. Jag ville bo ihop. Det var jag fri att säga honom när vi var tillsammans. Inte trodde jag att de kärleksorden skulle vändas mot mig. Det gjorde han på förhöret. Jag kunde inte neka. Han menade att jag bjöd ut mig. Inte visste han hur många karlar jag sagt det till. Stackars far och mor!” 
  Olga pustar ljudligt och sjunker tillbaka i stolen. Sparkarna i magen som fått henne att sträcka sig hit och dit, har lugnat sig. Hon andas djupt och får styrsel på rösten.
”Jag tänkte studera till barnmorska. Det går inte. En kvinna med oäkting får inte studera. Vad som ska hända mig är inte det viktiga nu. Det är barnet. Jag förlitar mig på mamsell Maja. Beslutet ordnas med sigill som betyder adoption för livet. För det är jag tacksam. Hade jag fött på gården hade barnet skickats till änglamakerskan.”
Nu förstår jag tystnaden i matsalen. Kvinnornas förstummande erfarenheter smittar. Det kommer för mig att mina framtidsdrömmar har vandaliserats av två män som var för sig lovat vara till gagn för min framtid. 
Mitt farsarv har spenderats av min make pastor Gregorius. I all välmening, utan min vetskap, har han gjort av med pengarna. Lagen ger honom rätt. Hur kan det vara rätt? Fritz lovade mig äktenskap. Det gällde så länge han ville träffa mig, inte sedan. Genom sveket blir vårt barn en oäkting. Hur kan det vara rätt? 
  ”Det finns kvinnor som protesterar med plakat och skrivelser”, säger jag. ”Lika inför lagen, kräver de. Rösträtt. Rätt till utbildning. Rätt att gå på gymnasium och universitet. Rätt till arbete som gift och som ogift, med rätt till de egna pengarna. Kvinnor blir behandlade som barn. Vi kunde …”  
  De skakar på huvudena. Vistelsen på Solöga är ingen grogrund för kalabalik. I morgon reser Gunborg hem till sybehörsaffären. Hon är likblek och skakig. Det rinner mjölk från brösten och illaluktande flytningar från skötet. Inget av det har hon räknat med. 
 Vi sitter tysta en stund innan vi säger god natt, Olga och jag. 
Jag ligger i min säng med öppna ögonen. Pelargonen på fönsterbrädan är svart mot en rörlig nattskymning, porös som orosmoln. Hur ska jag det bli med mig? Jag står på tur. De flesta skriver på mamsell Majas adoptionspapper. Efter vårt samtal blir det svårt att inte göra det. Jag får en misstanke om att familjerna betalar för hennes målmedvetna medverkan till underskrifterna. Adoption med sigill, och barnet kan glömmas med gott samvete.
Tankar som oroat mig under mamsell Majas och mitt samtal försöker komma upp till ytan. Jag är för trött. På väg in i sömnen hör jag ljud vid fönstret. Pelargonen är borta! En svart skepnad tränger sig in. Jag drar mig mot väggen och håller kudden som skydd för magen. Rädslan proppar igen halsen. 
  Varelsen landar på golvet och snubblar fram till sängen. 
  ”Scheisse, Kacke, Helga! Sluta med de där hemska oljuden! Du väcker hela huset.”
  ”Karolina!”

Köp romanen i Exilium förlags bokshop. Du får boken hem i brevlådan på 4-5 dagar: www.exiliumforlag.se 

© SIGILLET Helga Gregorius berättelse, Helena Sigander, 2019 (kopiering förbjuden)
Exilium Förlag, Mor Annas brygga 202, 181 30 Storholmen-Lidingö

Mer om författaren på http://sigander.com