Lilian Fredriksson

Min vän, vår vän, deckarakademiledamot och deckarförfattarnas drottningmoder är död.
Ulf Durling har vänligen tillåtit mig använda hans minnesord.

Lilian Fredriksson, Uppsala, har avlidit i en ålder av 76 år. Hon sörjs av ett stort antal vänner.
Sades någon vara från Norrland utdelade Lilian bakläxa med vassast tänkbara lärarröst. Sörlänningars uppfattning att Sverige ovanför Dalälven är en enda opreciserad glesbygd gjorde henne ursinnig. Det myrmarkshålet trampade man bara ner i en gång.
Själv var hon gjord av prima nordsvenskt kärnvirke. 

Bildningsresan från Vilhelmina hade Uppsala som slutstation. Där tog universitetsstudier i skilda ämnen vid och därifrån gav sig hon och Fredrik av på otaliga semestrar, helst i drottningens England. Man kan säga att de blev lika sammanvuxna med sin hemstad som anglofila i själ och hjärta.

Lilians insatser inom vårt speciella intresseområde, spänningsfältet, pågick i nära fyra decennier. Två årtal avgränsar hennes deckarakademiska levnadslopp. Start som volontär under planeringsskedet inför Världsdeckarkongressen i Stockholm 1981, målgång som organisatoriskt huvudansvarig för vår senaste sammankomst, gissa var! 
Väl installerad hos oss visade hon sig vara ett multifunktionellt guldfynd, ett kap, som snart blev vår Leading Lady. Hon deltog vid varje möte, ställde upp i styrelser och arbetsgrupper. Och de fem som ur skörden av inhemska kriminalromaner ska vaska fram årets Gyllene Kofoten-mottagare får inte många minuters fritid, tro mig.  

Fredrik och Lilian! Tala om Partners in Crime! Författare, kritiker, kulturaktivister, redaktörer, och f d författarpresentatörer med egen hörna på Bok- och Biblioteksmässan i Göteborg.
Oskiljaktiga, sällan ertappade längre än en arms- eller pratlängd från varandra, ibland ändå överraskande omaka. I ogarderade sammanhang kunde de ryka ihop med blixt och dunder.
Det händer även i de bästa familjer. Rättare sagt bara i riktigt stabila relationer.
Efter tre års ömsesidig saknad har de äntligen återförenats. Det blir muntert värre ovan där och emellanåt ett himla liv.
Slutligen en snabbtitt på Lilian i minnets backspegel: Hon gör entré, elegant som alltid, och tar plats vid sammanträdesbordet. Trots låg profil lyser hon upp med ett inre rampljus. Scenvana från tiden på Uppsala Kammarteater återspeglas i vässade repliker och uttrycksfullt minspel, en höjning på ögonbrynen, en sidosnegling …
På tevespråk heter det att gå genom rutan. Sådan vinnande penetrans lär man sig varken på charmkurser eller av legitimerade livsstilscoacher. Det är en naturbegåvning.
Carissima Lilian.
Ulf Durling