Är en författare utan vänner den mest ensamma i en folkmassa?

Ja. Det är vederbörande. Det är i alla fall så i mitt fall. Under mitt liv har jag trott att jag haft vänner, en bästis i bästa fall eller ett par. Men nej. De förstod mig inte. Bekanta som jag känner förstår mig inte. Det är konstigt. Jag är inte alls komplicerad.  Utan en vanlig snäll medgörlig människa som enbart fattar humör om någon tutar när jag kör bil.
  Det är som om jag aldrig blir inblandad. P1 Kropp och själ 14 december.

Tydligen är det ovanligt att inte ha vänner. Jag visste inte det förrän jag blev intervjuad i radio av Ninos Schamoun på grund av min kända vänskapsbrist. 
  ”Är det ditt författande”, frågade han, ”som sätter käppar i vänskapshjulet? Är du så extremt tjurig och ska sitta för dig själv i månader och strunta i att klä upp dig och gå på lunch om någon tycker att ni ska göra det? Och om du är någonstans går du i egna tankar?”
  ”Ja. Jo. Så är det. För om jag inte skärmar av mig  blir det inget skrivet.”
  ”Mat behöver du väl?” sa Ninos Schamoun.
  ”Kanske det”, svarade jag vagt (och lite till, så klart för det skulle bli ett program i P1 och då måste man tala ut annars blir man bortklippt).

 Ninos Schamoun gjorde ett bra avsnitt i Kropp och själ med psykologer som hade en del att säga om mig. Eller vad tycker du (om du lyssnat)?
  Har du vänner som förstår dig och behöver dig? Det är andra frågan.