När den man älskar blir en annan

Min kissekatt Mikkel är gammal nu. Knappt några tänder. Ett bakben släpar.  Plötsligt vet han inte var han är, ögonen blir tomma på vett och sans och han ångestskriker. Än så länge skötar han mestadels vad en katt ska sköta; pälsen, gå på kattpottan, dricka, äta, gosa med sin matte. Vi bor tillsammans i godan ro sedan 17 år …
I pjäsen Amour av Michael Haneke bor ett par i godan ro sedan år tillbaka. En drabbas av ålderssjukdomar och blir bara sämre. Efterhand fungerar inte gå och stå, tala, äta men ångest växer till sig och innan demensen slukar förmågan till kommunikation växer också den sjukes avsky över sin situation.
I min och kattens liv får jag mer och mer ansvar. En dag ska jag fatta beslutet att avliva honom. Enbart jag kan ta på mig det.
Vad gör man när ens mänskliga livskamrat skriker på hjälp för att avsluta sitt elände? I Amour på Stadsteatern i Stockholm redovisas en lösning. Deppigt.

Men väl spelat av ensemblen, Marika Lindström, Niklas Falk m.fl.