Del III – Jakten på den nya människan – följetong

Jakten del 3III

Professorn kammade tillbaka håret i pannan med ena handens fingrar. Synen av sig själv i spegeln på solskyddets baksida fick henne att djupandas. Hon var blöt av svett på huden som var slät och blek, inte precis som en tjugoåring men hon kunde tas för tjugonio.
Inte alls förgrämd och sliten, tänkte hon och blinkade mot sig själv. Han hann inte göra mig ful.
Död och begraven, var mentorn. Det hade hon sett till. Men som ett gammalt tuggummi kletade mentorn i hennes tankar och hon kunde lika lite som när han levde bli av med honom.
Hon vätte läpparna med tungan och blåste i mikrofonen innan hon fortsatte tala in på bandet. Rösten blev koncis och uttryckslös som om hon läste innantill.
– Tack och lov hann han inte reda ut skillnaderna för kollegorna, bara anspelade på fördomen om neandertalarnas blida sätt och konstnärlighet, en slags idealmänniska som gått förlorad under en plötslig och total klimatförändring mot istid för 30 000 år sedan i Europa. Alla 100-procentiga neandertalare dog inom en tidsrymd av tio år.
Professorn tog en klunk vatten, gasade uppför en backe och fortsatte prata in i mikrofonen.
– Jag kände så klart till att min mentor hade, i förhållande till sin storlek, en jätte i jämförelse med min lilla person, osannolikt små lungor. Min hypotes om neandertalarna, som han också tänkte sno, var att eftersom de hade extremt känsliga, små lungor blev den plötsliga ihållande iskylan under klimatförändringen deras död. Samtidigt svalt de, deras barn och gamla dog, djurlivet dog ut och de naturliga födoämnena frös bort. Min hypotes var att när klimatet blev istidsmässigt dog neandertalarna av fysiologiska skäl, varken av krig eller sjukdom.
Lungorna fick isvatten i sig. Inte alls mycket var nödvändigt för att kyla ned hela andningsproceduren. Syretillsättningen i blodet gick förlorat. Hjärtat skadades allvarligt, hjärtfelen förstorades under kort tid eller, kanske … kanske stannade hjärtat som vid en nedfrysning i en isvak. En snabb massdöd, helt enkelt.
Om jag säger till mentorn att jag vill göra en lungmätning på honom, i vetenskapligt syfte, blir han medgörlig. Det blir intimt. Han utan skjorta, jag alldeles tätt intill.
Det var vad jag tänkte på julfesten och mitt hjärta flyttade från bröstkorgen upp till någonstans under struphuvudet och stannade där tills allt var över.
Och … funderade jag med en pepparkaka smältande i munnen, om jag sedan kopplar spirometerns munstycke, som täcker mun och näsa, till en kylare och täpper till utblåset …
-– Han dog av kylan. Min mentor, neandertalaren!
Professorn ryckte till av sin egen röst.
Vägen började stiga uppför igen, en lång kurvig bergsväg. Hennes tunga SUV sackade. Hon tryckte ned gaspedalen. Det började ila i vadmuskeln. Hon böjde sig framåt och bankade med knogen på benet.
Det är en gåta var han fick tag i en kopia av min genuppsättning, tänkte hon och satte sig tillrätta på förarsätet. Först blev han så häpen att jag såg ända in till visdomständernas tomma platser i munnen på honom.
– Vilken skillnad på våra dna:n, lilla vännen. Vilken oväntad genuppsättning du har. Alldeles egenartad. Jag kunde aldrig drömma om … du, en av de nya …
Sedan krympte han. Blicken fick den där obehagligt sneda vinkeln. Färgen svartnade.
Han var verkligen falsk.
– Jag har en teori, sa jag (som så många gånger tidigare) för att för sista gången pröva hans inställning till min forskning. Om människoevolutionen. Teorin stöds av utvecklingen hos andra primater, samtliga förändras över tid. Jag tror institutet har råd att bekosta en studie i …
Han började gå mot mig.
– Darwin, känner vi ju till … fortsatte jag och jag kommer ihåg att jag började stamma … liksom all annan evolutionsvetenskap som kom efter Darwin. Jag har upptäckt …
Han tryckte upp mig mot väggen, utan synbar ansträngning. Han nuddade mig knappt. Jag pressade mig själv bakåt med armarna utsträcka som en korsfäst. Det var så det fungerade, varenda gång. Med viljekraft övervann han mitt motstånd. Det blev aldrig något bråk.
Jag svalde mina tårar …
– I mitt laboratorium har vi inte tid för sagor och önsketänkande, sa han. Överlämna teoritänkandet till mig, lilla vännen. Du är inte gjord … jag menar din knappa kvinnliga kapacitet … acceptera ditt köns begränsning och gör det bra som du kan, i stället …
Andedräktens surhet var bedövande.

Efteråt frågade jag om han kunde tänka sig att låta mig mäta hans syrekapacitet, göra en jämförelse med min som vi båda insett var av ett annat slag.
Han var med på det.
– Tänker du använda spirometern, sa han tanklöst och slog sig ned på stolen framför mig så att våra ögon kom i samma höjd.
– Ja.

 

 

fortsättning följer 28 mars

/ur Novellmästarnas vår-e-antologi Förgiftad evighet som utkommer på Wela förlag april 2016/

Helena Siganders hemsida