SIGILLET Helga Gregorius berättelse

Kapitel 4

Helga får en sittplats i tågets damkupé. Hon kan inte undgå att höra två systrars samtal. Helga börjar längta efter sin syssling Karolina trots att hon gjort henne så mycket ont.

”Följ med, mamsell”, mullrar konduktören mot mig.
  Buller och bång från unga män som ska till kriget vräker in och konduktören, svettig i knäppt uniform och nedtryckt mössa med skärm på huvudet, ser livsfarlig ut. Hans rygg är uppspänd som ett farthinder för att inte släppa in dem som skrålar bakom. Hans krokiga pekfinger vinkar.
  ”Hör nu här, mamsell. Följ med.”
  Jag trycker mig mot den ribbade träryggen på sätet. Gå ut till buset! Är han galen? Även om konduktören beskyddar som djävulen själv är han själv skrämmande med hår som tovar som grå skogsmossa under mössan. Läpparna är blodlösa, vita streck i ett glansigt fårat ansikte, munnen krökt av tvång att tala lugnande under en pyrande ilska.
  ”Hon ska inte bli förskräckter”, pustar han mörk i ansiktet. ”Det blev platser lediga i damkupén vid förra stationen. Så gå, då!”
  Hans satta kropp plöjer väg genom oväsen och skrål. En kupédörr med pliktskyldigt fördragna gardiner dras upp. Konduktören baxar in mitt pick och pack. Själv sjunker jag ned och blir sittande hopsjunken på en ledig plats i damkupén. Obekvämt, en smula på sned. Lamslagen. 
  Larmet ombord på tåget är mer än vanlig fylla. Fler än jag reser av tvång. Det gäller de inkallade unga männen. Kriget ska värna fosterjorden, det svenska. Det ska försvaras med mod, vattnas med ungt blod och gödslas med friska muskler. Det är innehållet i sångerna de sjunger.  
  ”När jag får blå uniform”, hann en berusad yngling högljutt säga till mig innan konduktören föste undan honom, ”vill hon komma till mig då?”
  Tåget tuffar. Vatten blänker mellan gardinflikarna för det öppna fönstret. Landsbygden sträcker ut mot horisonten, gulbränd av sol, fnösketorr på väg att vittra till flarn vid minsta blåst. Jag får ont i svanken så illa jag satt mig men tittar stelt mot fönstret som är halvt neddraget. Gardinsnoddarna rör sig i ett vinddrag som inte når in i kupén. Luften står stilla, inne som ute.
  Ursäktande reser jag på mig, drar till klänningslivet som spänner i sömmarna och luftar diskret med kjolen. Det är en vardagsklänning, blå som jag tycker om, men utan stil och fason ur modets värld. Det enklaste har jag tagit med mig. Något annat hade varit att stjäla. 
  Jag vill inte ha de andra tre damernas blickar i kupén men får de två ungas som sitter mitt emot varandra vid fönstret. Båda har tagit av sig sina hattar av flätad halm. Hattarna ligger snett på varandra på hatthyllan och banden är svarta för kvinnorna har sorg. De nickar på ett frånvarande sätt när våra blickar möts och glider isär. Det är inte meningen att vi ska prata med varandra. En tredje kvinna i kupén är prydligt klädd för ett stadsbesök i blommig sommarklänning, insvängd midja, volanger på kjolens nederdel, puffar som ärmslut vid handlederna och en fint arbetad spetskrage som omgärdar axlarna och samlas ihop på bröstet med ett skimrande fäste. Hon söker inte kontakt. Tvärtom är hon noga med att inte komma i vägen. Med händerna håller hon en korg i knät, försiktig med att den inte ska vicka när tåget skakar. Det ligger en duk över. Den rör på sig. Ingen av oss låtsas om att det är en höna i korgen. När den sticker upp huvudet och skrockar, gör ingen av oss sken av att vi hör det. 
  En av kvinnorna vid fönstret är ljushårig med uppsatt hår. Hon ser ut att vara i min ålder, några och tjugo. Ådrorna vid tinningen ger huden en blå skiftning. Rösten är tunn och full med suckar. Den andra är färgstark, brunett, rödblommig, trots att hon kutar med insjunket bröst och sväljer hosta. Ibland skräller den till i hennes näsduk som hon pressar mot munnen. Hon viker den varje gång och stoppar in den i ärmen. Hon är något äldre med avklippt modern frisyr som jag själv. De sitter framåtlutade på ett familjärt vis, mer som systrar än väninnor. Den blonda har armbågarna på bordet och lutar huvudet i händerna. Mellan dem flyter fragment av ord som om de talat om saken hundra gånger och bara behöver antyda. De delar förtvivlan ur vilken ingen väg ut finns. De ska vara starka, säger den mörkhåriga och det gäller inte hennes hosta som kan vara döden själv, tuberkulosen, utan den döde som de sörjer.
  ”Vi ska inte överge varandra, Klara”, försäkrar den mörkhåriga. ”Vi har varandra och mor.”
  ”Jag önskar det vore en dröm, Anna”, klagar den ljushåriga. ”När jag vaknar har det inte skett. Vi har det som vanligt hemma. Det låter barnsligt men jag vill vakna och skratta åt mardrömmen!”
”Kommer tid, kommer råd”, tröstar Anna.   
Med handens avigsida drar hon över sin panna som är lika fuktig som min och harklar sig.
  ”Nu, Klara, längtar jag till Sandgrundsudden och doppa händera och föttera i Västra älva”, säger hon. ”Kanske hoppa i hel och hållen. Du också?”
  Klara skakar på huvudet. Anna tittar under lugg men leendet krymper i mungiporna. Hon tar Klaras hand och smeker den ömsint. Klaras haka börjar darra. Hon gör sig liten och dialekten tar över.
   ”Jestanes, Anna! Vi har inte gjort nôtt illa! Särskilt inte far. Dä e inte vad man kan säga om mor heller!” 
”Såja, Klara.”
  ”Gifter du dig, Anna, blir jag olyckligare än jag kan säga.”
  ”Inte så länge mor har det som hon har det. Dessutom, vi hann ju inte trolova oss innan far gick bort. Kanske blir det aldrig.”
Det är underligt. Deras nedstämdhet ger mig kraft i min förvirrande ensamhet på väg till …vad vet jag. 
 Jag blundar och föreställer mig Karolinas mjuka händer över mina. Min kära Karolina! Min vackra sturska Karolina vars mörka lockar kittlade min hals och bröst när vi kurade i hennes breda säng i Garvaregården på Kungsholmen i Stockholm. Vi mumsade godsaker, drack vin och lekte fästman. För henne berättade jag allt, innan jag träffade Fritz. Hon tyckte att jag var en mes för det mesta. Det har hon rätt i, tänker jag och kan inte låta bli att småle för jag hör hennes röst inom mig.
  ”Vakna upp, Helga! Ta vara på dina möjligheter. En kvinna, även om hon saknar rösträtt och behöver en god man för varje steg hon tar, måste ta ansvar för sina handlingar. Så skevt är det bestämt i lagen. Kvinnfolk och andra obemedlade ska skörda vad de sår, säger lagen och moralen, även om de inte får ta eget ansvar genom att bestämma över sig själva. Har de lurats till att göra något lagvidrigt, är det deras eget fel, lika mycket som om de planerat illdådet själva. Det gäller kvinnor i hög grad för de ska hålla sig hemma och inte sticka upp näsan! När olyckan drabbar som värst, Helga-lill, får kvinnor hanka fram på egna stöttor. Ingen anständig människa hjälper till. Samhället gör etter värre! Tro mig. Seså, drick ett glas vin till. Fyll munnen med chokladpraliner. Sluta vara mesig!”
  Det var hur det var, när vi var de allra hjärtligaste av vänner. 
Jag biter mig i läppen. Jag vill inte tänka på hur hon och Fritz gick bakom min rygg. Det förräderiet driver mig mot ett okänt öde.


Köp romanen i Exilium förlags bokshop. Du får boken hem i brevlådan på 4-5 dagar: www.exiliumforlag.se 

© SIGILLET Helga Gregorius berättelse, Helena Sigander, 2019 (förbjuden kopiering)
Exilium Förlag, Mor Annas brygga 202, 181 30 Storholmen-Lidingö
Mer om författaren på http://sigander.com

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.