SIGILLET Helga Gregorius berättelse

Helgas tågresan tar slut i Karlstad. Värmland känns främmande. Hon försöker att inte tappa modet. Det finns ingen väg tillbaka.

Kapitel 5

”Kallsta, nästa! Slutstation. Avstigning för samtliga.” 
Konduktören går genom tåget och ropar i varje vagn. En stad växer fram ur den värmländska skogen som skuggat på båda sidor spåret. Skylten Karlstadglider förbi. Farten avtar. Tågvagnarna drar inte längre framåt utan krockar i varandras fogar och blir stilla.
  ”Då är vi framme”, säger den stillasittande damen både till hönan och oss andra i kupén. ”Nu kan jag pusta ut. Jag får tacka för förståelsen med fågeln. Jag ska tillstå att jag suttit som på nålar. Vem vet vad en höna kan få för sig att göra?”
  Det blir ett fnitter i kupén medan vi tar hand om våra reseattiraljer. Vi nickar artigt adjö till varandra. Jag är sist kvar, inte för att min packning är stor, en kappsäck, ett knyte och en virkad väska som jag tar över axeln, utan för jag måste andas djupt och samla mig. 
När det inte finns någon i världen att ty sig till, smyger ett saktmod över en och hindrar ögonen att fästa vid en bestämd punkt. En förödande undergivenheten suger från mellangärdet. Fruktan att något illa ska hända överväldigar och jag blir stående på kupégolvet.  
Om jag bara kommer fram till Solöga. Om jag får en säng att sova i. Då …
  Det gäller att gå vidare på egna ben. Få tillbaka modet! Från och med ögonblicket jag sätter min fot på värmländsk mark måste varje rörelse bli ett steg framåt. Det måste jag orka. 
  Det tar emot. Jag känner inte någon här. Dialekten är ett eget språk. Mina ord stannar i munhålan för att inte väcka uppseende med stockholmskan och brista i gråt om jag inte blir förstådd. Hur illa är inte detta! Jag har bränt mina skepp i Stockholm. Ingen väg tillbaka finns. En nyckelknippa och ett brev på hallbordet är resterna av sex års äktenskap med en gubbe.
Rak i ryggen, Helga Gregorius!
  Jag tvingar in syre i mina heta lungor. Med mina saker i händerna lämnar jag damkupén. Stationshuset är imponerande stort. Dess röda tegelfasad flimrar av solstänk och jag går framåt, halvblind. Hettan bedövar under ett lock av lukter, rök, druckna unga mäns rödbrusiga ansikten och rop från bärare.
  ”Till tjänst! Till tjänst.”
Damer med herrsällskap ur klass ett och klass två gör sig inte besvär med att signalera till bärarna. Det ombesörjs av de manliga följeslagarna, makar eller bröder eller andra släktingar de inte får resa utan, medan damerna fäller upp parasoller. De två ensamresande Klara och Anna ur damkupén får artig hjälp av den tidningsläsande mannen från min första kupé. Från långt bak i tåget, klass tre, trängs resande med korgar, bylten och burar med levande höns och kaniner. De sträcker halsarna mot utgången för att komma snabbt fram. 
Bländad av solens sneda eftermiddagsstrålar följer jag strömmen på perrongen in i stationshuset som har koppartak vilket håller hettan stången. Mitt klappande hjärta lugnar sig i svalkan därinne. Fastän strupen är torr köper jag inget läskande utan går genom hallen mot det mellersta av tre rundbågade portvalv. En förgylld kungakrona är placerad ovanför den. Under den, på översta trappsteget ned till en vidgande plan för hästdroskor, dragvagnar, velocipeder och elektriska automobiler med höga säten, ratt och de nyligen införda nummerplåtarna, tvekar jag. 
Där är rena villervallan. 
Tiggare sträcker fram händerna. Kärringar med hucklen hastar med korgar och knyten i händerna och på ryggen. Barn är i vägen, till synes planlöst springande hit och dit som irrande andar. Hotfullt känns strejkande arbetare som samlas i grupper. Jag undviker att se på dem för de hostar och är magra som fågelskrämmor. Jag är inte i form att känna sympati, osäker inombords som en främling i okänt land, som jag är.
  ”Undan här! Fanken!”
Officerare i blå uniformer driver svärande ihop de halvfulla rekryterna från tåget. De tvingar dem upp i vagnar dragna av frustande hästar som rör om i dammet med klapprande hovar. Ett resande teatersällskap gör egen väg genom hopen och delar ut reklamblad. Överallt rörelse och puls. Jag blir stående, vilsen. Det hade varit gott att ha någon vid sin sida, en bullig skugga med sävligt sätt. Under lång tid har Gregorius känts trygg. 
Separationen från pastor Gregorius inleddes med ett samtal jag vill glömma. Inte för att han fattade humör och blev hotfull, utan för att han krympte. Det fick mig att tappa fotfästet. Han lät sig förödmjukas till den grad att mitt hjärta blödde.
Jag önskade inte se honom kränkt.
  Varför låter han inte stoltheten råda och ber mig gå? tänkte jag och ville springa ut ur rummet. Varför envisas han, fast jag säger att det är slut mellan oss? 
  Hans ynklighet gjorde uppgörelsen till en mardröm eftersom jag inte var uppriktig. Hans rygg blev krum, hans ögon ett martyrium. Nej, nej, sa de vitt uppspärrade och det var mitt fel.
Vi blev stumma en stund, mittemot varandra i fåtöljerna i vardagssalongen. Det slår mig på stationen i Karlstad att han såg in i min framtid. Ensamheten, som han beskyddat mig från sedan mor och far dog, såg han drabba mig med full kraft. Kanske sa han något om det också, för han är en framsynt och ömhjärtad person, men jag lyssnade inte för jag tyckte inte om honom. Verkligen inte. Hans trevande efter orsaken till mitt uppbrott, gjorde mig rasande, fast jag inte visade min ilska med en min. Han bad enträget om något. 
  ”Vi sover på saken, Helga. En skild kvinna, ska du veta, får ingen nåd. Du kan inte föreställa dig vad som … Snälla du, säg inget förhastat. I morgon får det ett annat ljus.”
Ljus! Nej, mörker, blev det. 
  ”Det har kommit ett brev till frun”, snörpte pigan som om hon tjuvläst biljetten och gottade sig i min kommande förnedring när Fritz klippte vårt band.
  Och jag började falla. Jag faller fortfarande. Om du bara hade vetat, Gregorius. Om jag hade vetat. Kunde det ha blivit annorlunda?

Köp romanen i Exilium förlags bokshop. Du får boken hem i brevlådan på 4-5 dagar: www.exiliumforlag.se 

© SIGILLET Helga Gregorius berättelse, Helena Sigander, 2019 (förbjuden kopiering)
Exilium Förlag, Mor Annas brygga 202, 181 30 Storholmen-Lidingö
Mer om författaren på http://sigander.com