SIGILLET Helga Gregorius berättelse

Mamsell Maja ställer personliga frågor som Helga helst inte vill besvara.

Kapitel 7

Solöga är en imponerande, vit herrgårdsbyggnad. Mamsell Maja säger att enligt en värmländsk sägen blev Hin Onde en gång trött på alla adelsmän. Han samlade obönhörligt ihop dem trots att de var många att hålla i händerna. Över Värmland började han tappa greppet om dem. De damp ned med jämna mellanrum där de bosatte sig. 
  ”Därför finns det många vackra herrgårdar i Värmland. Det har gått upp och ned för släkterna. Somliga har helt enkelt tagit slut. Det hände här.”
  Breda trappsteg leder upp till dubbeldörrar av mörkt trä. Mamsell Maja är snabbt där och jag kommer efter med min packning i händerna. Hallen är fyrkantig med porträtt på väggarna. En gedigen trappa av ek leder upp i ett ljus på andra våningen som kommer från ett brett burspråk med vita spetsgardiner. Min packning ser luggsliten ut i den stilfulla miljön. Örberg muttrar att han ska ta hand om mina saker. 
  ”Hon ska följa mamsell Maja rakt fram till kontoret.” 
I den möblerade tysta korridoren med tjock matta stannar mamsell Maja vid en vit dörr. Föreståndarinnastår det på en skylt. Hon knackar lekfullt på den, ger mig en blinkning och öppnar dörren. 
”Vad elegant”, utbrister jag spontant.
  Det är högt i tak. Tapeten med sirligt avbildade rankor av löv och band på, möbeltygerna och en avlång matta, går i grönt. Ett vackert rum, vilket jag kunde ha förmodat. Ändå överraskar stuckaturerna, de välvda fönsterbågarna, de nätta möblerna i empirestil. Ljus flödar in från två håll och jag kan föreställa mig morgontimmarna droppa guldstänk överallt innan det blir full dager. 
  Parketten knäpper.
  Det låter rikt, tycker jag och blir uppmuntrad. Hur mycket har jag inte oroat mig över hur den här inrättningen skulle vara.
  Mamsell Maja har hunnit ta av sig hatten och gått fram till ett fönster där hon nyper bort blad från en växt. Hennes kompakta kropp utan markerad midja, verkar mer kortvuxen inomhus än vid stationen. Intrycket mjuknar genom hennes rosiga drag, pösiga som jäst vetedeg. Hon tar ett snedsteg men kommer mot mig. Kindfärgen djupnar.
  ”Helga Gregorius, kära barn. Vi ska ha ett förtroligt samtal. Det är bra att tala ut från början. Så nu sätter vi oss härborta. Helga i soffan. Just det.”
Medan hon fortsätter tala stötvis med vänligheten själv i stämman, knäpper hon händerna och pekar med dem på sig själv och mig, då och då. 
”Som sagt, jag är föreståndarinna. Med mig rådgör kvinnorna som kommer hit. Då menar jag, om vad som ska ske. Det hela sköts här från kontoret. Papper och sådant som ska till myndigheterna, urvalet av adoptivföräldrar, ja, Helga förstår. Fröknarna, som ni kallas, äter tillsammans. Olika göromål i huset och i trädgården sköter ni, kära barn, efter ett schema. Var inte orolig för det kroppsliga. Det kommer en doktor med jämna mellanrum. Ofta barnmorskan. De framtida adoptionsföräldrarna, som står på kö för ett barn, garanteras att vi gör allt för välbefinnandet under grossessen. Fattigvården blir sällan inkopplad vad gäller de nyfödda. Våra barn ska som regel inte utackorderas utan hamna direkt i en väntande familj.”
  ”Jag är tacksam att vara här”, säger jag artigt när hon tar en andningspaus och tänker fortsätta med en försäkran om att varken utackordering eller adoptivföräldrar gäller för mitt barn.  
  Min röst hakar upp sig. Det är som om en kran vrids öppen inom mig. Ögonen svämmar över. Jag får snor i näsan. Näsduken räcker inte till. 
Mamsell Maja blir genast mjuk och tillgänglig. Det isblå i ögonen som hållit kuskarna tillbaka utanför stationen töar upp till värmekällor. 
Hennes mun säger så, så, och läcker läpparna blöta.
  ”Det har varit svårt?” förmodar hon med huvudet på sned.
  ”Jag lämnade nycklarna på spiselkransen i morse, förstår mamsell Maja”, snörvlar jag. ”När jag visste att Gregorius var i kyrkan. Ett brev, också. I det berättar jag att jag inte tänker komma tillbaka. Han vet inte hur det är ställt med mig. Jag fann inga ord för att säga det på några rader. Det har inte funnits tillfälle att berätta om barnet. Korrespondensen med mamsell Maja har jag gjort i lönn. Till honom skriver jag att jag har åkt till ett lugnt ställe på landet för nerverna.”
  Mamsell Maja som hållit ihop handflatorna som i bön låter dem spricka upp. Det snett nedböjda lyssnandet blir till nickande, jo, hon förstår så väl. 
”Jag vet varken ut eller in om min framtid”, erkänner jag och andas djupt.
Mamsell Maja klappar sig på bröstet. Hennes röst ändras till ett konfererande tonfall som målmedvetet tar över min vilsenhet. 
  ”Framtiden kommer att hinna ifatt, tro inte annat. Det är som det är, för Helga. Ett lugnt ställe på landet är vad många unga kvinnor säger om Solöga, jag menar till släkt och närstående. Helga ska hålla fast vid den tanken. Att Helga inte ska oroa sig i det korta perspektivet.” 
  En fluga krigar högljutt mot spetsgardinernas fångstnät. Utifrån trädgården hörs avlägsna röster. Knirret av en kärra upphör på ett lugnt vis som om dagens arbete är slutfört. Jag är verkligen långt hemifrån. Kanske har jag tur och har kommit till en plats där jag kan ordna upp mitt liv. 
  ”Det korta perspektivet”, suckar jag och känner att jag kan le en smula. ”Vad menar, mamsell Maja?”
  ”Vi talar om tiden fram till barnsbörden”, svarar hon och låter orden sjunka in. 
  Hon vill veta varför ett barn är ett problem för en gift kvinna som mig. Hon ordnar sina anletsdrag och blinkar troskyldigt.
”Jag har aldrig menat att göra orätt mot Gregorius”, skrovlar jag för tårarna hänger i ögonkanten. ”Jag är i grunden en ärlig människa. Men jag kunde inte värja mig för passionen. Allt har blivit fel.” 
  Genom verkan av stjärnblicken, händerna som knäppts till ett klot, barmen som frotterar den runda magen vid varje andetag, kommer mamsell Maja mig nära. Hon får veta min hemlighet. Den öppnas som en sprudlande dryck ur en flaska och rinner ut till sista droppen. 
  ”Det är inte min mans barn”, säger jag och kan inte se henne i ögonen. ”Det tillhör en man som bröt sina löften gentemot mig och gifte sig med en annan. Det är så förfärligt tilltrasslat. Usch. Jag vet inte vad.”
 ”Passion är värre än krig”, tröstar mamsell Maja. ”Man stupar fast man inte dör, på något vis. Hélas, man måste resa sig. Ja, lilla Helga. Det är vad Solöga handlar om, se. Je comprends complètement varför hon har kommit hit.” 
  ”Det skulle inte vara rätt att lura Gregorius till ett faderskap”, säger jag. ”Ont har jag gjort honom redan. Jag vill inte göra etter värre. Gregorius är en god man, en stötta för många i församlingen.” 
  ”Hur är det mellan er?” säger hon och letar efter en näsduk, för mina tårar droppar i knät.
  ”Ansökan om skilsmässa ligger på Gregorius skrivbord. Jag har skrivit under.”
”Divorcée.”
Hur många förtroenden har inte hon hört? Beredd att låna ut en näsduk som doftar liljekonvalj. Men hon blir stel i ansiktet när hon säger divorcée. 
 Har jag glömt att nämna det i brevet till Solöga?
  Näsduken hon tänkt ge mig fastnar i luften över min handflata. Sedan släpper hon den rakt ned och reser sig häftigt. Som om hon glömt något viktigt tar hon ett par steg bort. En svag rörelse i axlarna fortplantas genom den solida kroppen. 
”Skilja sig från en pastor, en guds tjänare! Helga borde ha besinnat sig.”
  Skälvande tankar tränger ur mamsell Majas runda mun mot hennes vilja. Flugan i fönstret är tyst och jag har slutat andas. Hon står med ryggen mot mig och börjar gnida handflatorna mot varandra som om det fanns smuts på dem. 
Min smuts.
Själv har jag tagit många i hand som prästfru. Krökt rygg för de fina fruarna och andra som var viktiga och varit mer avvaktande mot de enklare. Som jag ser mamsell Majas aversion mot vad jag erkänt begriper jag att jag kommer att få kröka rygg. 
  Tystnaden biter sig fast i rummet. Mamsell Maja kan gott förstå att inget av vad jag berättat kunde jag ha skrivit i brevet till henne. Jag borde ha förvarnat på något sätt. Den illa mottagna bikten om en prästfrus eskapader har rubbat henne ur hennes banor och mamsell Maja tycker om att stå på fast mark.
Hon flyter ned framför mig igen. Rösten är inte vass men det finns en torrhet som inger mig bävan. 
  ”Vad gäller moralen tror jag att vi förstår varandra, när jag ser Helgas bleknande kinder”, harklar hon sig. ”Nog om det. Det viktiga är att det som inte skulle blivit en stor sak, blev det, för att Helga tror att fadern till barnet inte är maken.”
  Hon håller upp en stoppande hand. Vad som ska utredas ska inte hackas i bitar.
  ”Villfarelsen om vem som är barnet far har fört Helga hit”, fortsätter hon sakligt. ”Genom vistelsen här, genom en välbehövlig paus, kommer saker och ting att framstå i ett nytt ljus. Tiden ska hjälpa Helga. Känslor kommer att lägga sig. Händelserna bleknar. Tror inte Helga det?”
  Jag nickar osäker på vad hon talar om.
Mamsell Maja ordnar med spetsarna runt halslinningen. Det är fint handarbete som bubblar upp av stärkelse. Hon drar i flikarna på klänningslivets frodiga rundlar och plattar till dem så att de ligger slätt.
  ”Helga tillhör inte de obesuttna klasserna”, säger hon tankfullt med blicken förbi mig. ”Det som har skett kommer därför att tunnas ut och försvinna om parterna så önskar. Det vore den bästa lösningen. Tro mig. Kristlig kärlek och ånger har en helande verkan.”
  Jag torkar mig på kinderna med näsduken. Mamsell Maja naglar fast min blick på ett konspiratoriskt vis.
”Det som skett kommer aldrig att ske igen. Det förstår jag av Helgas ånger. Under vistelsen här ska Helga fundera på att dra ett streck över hela incidenten.”
  ”Vad menar, mamsell Maja?” 
  ”Om vi kommer fram till det rätta beslutet, Helga, behöver maken inget veta om snedsteget. Barnet får de bästa av föräldrar.”
  Jag ska tala om sanningen för Gregorius. Öga mot öga. En dag …
”Jag har skrivit i brevet till Gregorius, att jag åkt för att skynda på vår skilsmässa. Min hälsa kräver det.”
Mamsell Maja påpekar att en skilsmässa tar tid att gå igenom. Det kommer en prövotid. Man kan ändra sig. Om det rätta beslutet fattas av mig under vistelsen, upprepar hon med övertygelse, kan alltihop gå tillbaka till vad det varit.
  Jag skakar på huvudet.
”Gregorius är inte avogt inställd till skilsmässa. Bara han kan ordna ett nytt pastorat genom kyrkorådet. Det kommer han att få. Sedan, när barnet kommit, tänker jag be om förståelse. Förlåtelse kan vara för mycket. Han ska få veta sanningen … om den andre.”
  Föreståndarinnan Majas blåklintsblick pendlar mellan en fris i taket och mig. 
  ”Det blir nog bra med den saken”, säger hon förbindligt i en avslutande utandning. ”Nu ska vi tala om lösningar om Helga inte tänker sig återvända till maken. Beslutar Helga inte adoption genom Solögas försorg, finns institutioner att lämna barnet till. Då blir det kommunen.”
  ”Änglamakerskor? Nej, det har jag inte tänkt.”
  ”Då tänker Helga adoption. Barnet får nya föräldrar. Den biologiska modern förblir okänd liksom fadern.”
  ”Jag har inte tänkt det heller.”
  ”Vad har hon tänkt?”
”Jag tänker klara barnet själv.” 
  ”Det är inte lätt att som skild kvinna ge sig ut i världen med ett barn på armen. Kunde pastorn besitta den storsintheten att ta barnet som sitt om Helga berättar sanningen?”
  ”Nej.” 
  ”En släkting då, som tar hand om barnet tills Helga ordnar sitt liv?” 
Min röst blir ett gurgel. Jag drar näsduken med liljekonvaljdoft över ansiktet. 
Åh, Karolina! Du, min käraste vän, blev min värsta ovän! 
Kanske mumlar jag högt, för nu är mamsell Majas ögon lika blanka som mina. 
  Hon är i femtioårsåldern. Huden är slät på de runda kinderna som hos damer som fått bildning och undvikit stark sol. Fina rynkor finns dock runt ögonen och munnen, spår av känslor som lätt övermannar henne. 
”Helga ska vara realist. Tänka på att vara om sig. Det är inget fel i det. Hon är vacker. Hon har säkerligen ett gott lynne. Och, skulle jag tro, nu när jag begrundat makens position, har hon säkerligen sin mans öga. Hon ska inte trilskas utan göra det lätt för honom att ta henne tillbaka.”
  Jag får en känsla av att mamsell Maja ser rakt igenom mig och kan styra mitt öde. Hur vore det möjligt? Jag får verkligen inte misstro hela världen bara för att jag är svag och blodlös Jag snyter mig ljudligt och säger att jag ska ge tillbaka näsduken när jag har tvättat den. Mamsell Maja bryr sig inte om näsduken. Hon höjer frågande ögonbrynen och sätter sig tillrätta. Blicken biter sig in i mig.

DOSAN Helga Gregorius berättelse handlar om Helga i Stockholm. Året är 1901. Hon blir kär i en student, mister sina föräldrar och gifter sig med Gregorius.

Köp romanerna i Exilium förlags bokshop. Du får boken hem i brevlådan på 4-5 dagar: www.exiliumforlag.se 

© SIGILLET Helga Gregorius berättelse, Helena Sigander, 2019 (kopiering förbjuden)
Exilium Förlag, Mor Annas brygga 202, 181 30 Storholmen-Lidingö
Mer om författaren på http://sigander.com

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.