SIGILLET Helga Gregorius berättelse

Helga blir kränkt av en kusk. Hon träffar mamsell Maja som tar med henne till Solöga.
(Bild av OpenClipart-Vectors från Pixabay )  

Kapitel 6

Två hästdroskor är lediga. Kuskarna sitter orörliga på kuskbockarna, huvudena böjda i halvsömn, piskan i handen. Jag går fram till ekipaget som står främst. Kusken gnager tandlöst i sitt ovårdade skägg. Ögonlocken är slutna och öronen med, vad det verkar. Jag knackar på vagnen. Han vickar till och lutar sig över mig. En gräslig lukt av öl och fattigkläder drabbar men jag står kvar.
”Vart ska ho?”
  Jag minns inte. Vad heter stället? Var ligger det?
Ängslig gräver jag i väskan och får till slut fram kuvertet med avsändaradressen prydligt präntad på baksidan. Jag läser det högt. Det buttra förvandlas till något annat hos kusken. Han synar mig uppifrån och ned och rösten blir tillgjord.
  ”Stig upp, lilla ho. Det blir en resa ho sent glömmer om vi kommer överens om priset. Någon skada kan ju inte hända.”  
Den andre kusken som hört, ropar ett varnande ord.
  ”Kvist. Jag tar körninga.”
  ”Ho kom te mig. Direkt på.”
  ”Vad du tänker på, ger du fanken, Kvist.”
  Folkvimlet har löst upp sig. Gatan framför oss är tom. De två kuskarna glider ned från kuskbockarna. Den ene till åldern men med muskulös kropp under en sjaskig rock. Den andre, Kvist, ung till åldern men sliten av armod och utsvävningar. De kretsar runt mig. 
  Rädd så att jag skakar vet jag varken ut eller in. Jag måste behålla huvudet kallt. Det går inte an att ropa på hjälp i förtid. Det skulle ses som om jag eggar dem. Om jag inte gör något, och de griper tag i mig, ses det också som att jag eggar dem. Vad än som kommer att hända är det mitt eget fel.
  Bredvid nervösa hästhovar och männen som bråkar står mina väskor. Kvävda i dem ligger mina, under tågresans gång, alltmer vaga förhoppningar tillsammans med fotografier, mors brosch, min vita spetsnäsduk, fars silversnusdosa och mina begagnade underkläder med ingrodda kroppsvätskor. Spår av mig, min make pastorn och älskaren Fritz är en osedlig kombination som kommer att fortsätta att skava tills jag får råd att riva benkläderna i stycken och kasta bort dem. 
  Fast jag fruktar att det blir kuskarna som kastar, inte jag. Om de inte tycker jag är värd bråket om en körning håller den ene fast mig medan den andre vänder ut och in på packningen, breder ut den på gatan, så att de kan dela. Sedan ger de sig på mig vilket är det nesligaste. De sliter i kläderna och blottar brösten. Hittar de inte pengapungen fortsätter de under kjolen. För dem behövs vare sig rallasvingar eller hammarslag för att märka mitt jag. Det är vidrigt. 
  Om jag bara fick fötterna att röra på sig! Adressen har jag kvar i handen. Är det långt dit? Jag kunde gå … Jag vecklar upp kuvertet. Ett mörker faller över det.
  ”Är det Helga Gregorius?”
  En kvinna skymmer ljuset som fräser upp bakom henne och hon får gloria.  Med båda händerna viftar hon mot väskorna som om de kunde få vingar samtidigt som hon låser fast min blick.
  ”Helga?” säger hon igen.
  ”Det är jag.” 
  ”Kunde just tro att det var hon. Frun lilla möter lejonet i lejonburen det första som händer. På avstånd såg jag vad som hände. Med dem här vill vi inte ha något att göra. Ne pas de tout!”
  Hennes tonfall stegras i franskan och hon gör ett bestämt stopptecken mot kuskarna. De lutar sig bakåt i en föraktets sträckning på ryggen. 
  ”Skulle ta mig fan inte lägge mig i om ja va ho”, fräser Kvist.
  Han söker en allierad i den andre kusken. Denne backar, skakande på huvudet. Kvist blir osäker men han svär en ramsa och sprätter iväg en sten med foten. Det imponerar inte på kvinnan. Hon ser honom inte längre. Hon talar som om ingen av kuskarna fanns. 
”Det där var säkert ett misstag, omtumlad efter tågresan. Jag tror nog att frun förstår skillnad på person och person.”
  Förbluffad över hennes mod, för kuskarna har slagit sig ihop och morrar, blir jag stående utan att svara henne. Kvällssolen skyndar åt sidan. Kvinnan som är bred som en huslänga kommer ur bländningen.
  Jag slås av den lysande ljusblå färgen i hennes ögon. De är som pärlor inbäddade i musslor med smala öppningar som skiftar snabbt till stora tefat under hattens uppvikta brätte. Läpparna rör sig som munnen på en sugfisk och en doft av stärkelse kommer i vågor när hon, över mitt huvud, vänder och vrider sig runt för att ta reda på någon. 
”Örberg”, ropar hon med böjd tjurnacke. ”Var är han?”
En häst frustar så nära mitt öra att jag rycker till. En tanig gubbe med pipa i munnen håller in en kärra med tillyxade säten. Han molltiger och puffar på pipan. Blicken rör sig över stationstornet och upp i himlen vars kvällsgrå sensommarskimmer häller ut glitter på stenläggningen.  
Kvinnan kommer nära mig. Svettlukt blandar sig med mjölstärkelsen och händerna slutar flyga omkring och landar på klänningstyget, svart med blå ränder, modernt skuren i våder som slutar ovanför kängskaftet.
  ”Bienvenue, petite Madame! Hon är så välkommen. Det är var jag skulle ha börjat. Med Örberg på vift med hästen och, jag ska erkänna det, soldaterna som jag såg överallt i stationshuset, blir det ingen ordning i tankarna. Jag heter mamsell Maja. Jag är föreståndarinna på Solöga.”
  Mamsell Majas ögon smalnar. Jag förstår styrkan i att ha en ställning i samhället. Inte många kvinnor har det. Jag har haft det som prästfru och försmått det! Nu inser jag hur imponerande det är att inte behöva böja rygg för karlar och jag niger djupt när jag säger god dag. Även kuskarna har hört och förstått. De drar sig undan var och en på sin kuskbock. Med tomma ansiktsuttryck hänger båda framåt och bildar en upprepande grådaskig relief mot det stationsröda bakom dem.
Mamsell Maja resonerar med låg röst som om det krävs förklaringar.
  ”Naturligtvis har Solöga en manlig huvudman. Borgmästare Carl Mobergs tillförordnade efterträdare K J Lindholm sedan i februari då Moberg dog, salig i åminnelse. Reglerna sedan tidigare gäller. På ett plan var borgmästare Moberg en man med fasta principer, dock villig att diskutera för sin sak och lyssna på andra. Mycket emot upplösningen av unionen Sverige-Norge, var han. Ständigt i farten med byggen här i Karlstad. Alors, Stadshotellet har han dekorerat med egna medel. Hon ska se när vi åker över bron. Bara han fick som han ville var han en fröjd att ha som huvudman. Den nye …” 
Under tiden mamsell Maja rör sig runt och pekar åt olika väderstreck klättrar Örberg ned från vagnen och langar upp mina väskor som om de innehöll luft. Sedan återtar han sin plats med pipan i mun, ett hopsjunket S i den mjälla kvällningen.
  ”Helga kommer att trivas här i Karlstad”, säger mamsell Maja.
  ”Jag vet inte vad jag ska säga”, säger jag. ”Karlstad är en ny stad för mig. Jag vet att den har brunnit.”
”Grand scandale! En nonchalant slarver var Olof Nilsson den där söndagsförmiddagen. Två andra var gesäller som hette Ljunggren och Berggraf men Nilsson var den siste i lokalen. Elden började i bageriet där de arbetade. Träkåkarna stod tätt. Vinden låg på. Ruiner, alltsammans.”
  ”De skulle ha blivit halshuggna på torget”, hötter Örberg med sin pipa. ”Den där Nilsson var en djävul.”
  ”Ja, ja, Örberg. Nilsson var en oäkting från Västra Ämtervik, utackorderad av fattigvården på olika ställen från sedan han var liten. Klen å huvudets vägnar. Som alla andra böss hamnade han här i Karlstad. Det var synd att han inte blev adopterad från början, till en utvald familj på landet. Det var väl ingen som styrde adoptionerna med fast hand på den tiden.”
  ”Fem tusen blev hemlösa”, muttrar Örberg.
Mamsell Maja sätter upp en stopphand mot honom och vänder sig till mig.
  ”Se så. Stig upp i vagnen. Nu åker vi, Örberg!”
  Mamsell Maja slänger blickar omkring sig och jag börjar undra om hennes prat är en ursäkt för något annat.
  ”Den stora branden var väl för länge sedan, eller hur?” säger jag. 
  ”Javisst”, svarar mamsell Maja. ”Inget av det märks nu för Karlstad är uppbyggt igen. Modernt och snyggt. Raka gator och torg. Det finns inget som fattas här. Vid branden dog ingen. Nu har vi det bra allihop. Dumheterna om att jämna staden med marken och flytta befolkningen till Åmål kan man bara skratta åt i dag. Allt är bra. Om det bara inte blir krig.”
  ”Bara unionen kunde upplösas i fred. Fast norrbaggarna gör inte ett sådant beslut lätt.”
  ”Mon Dieu! Har ho politiska tankar?”
  ”Inte mer än vad som står i tidningarna.”
  Mamsell Maja ser åt alla håll medan vagnen rullar in på en bred stadsgata.
  ”Helga ska veta att man ska vara försiktig i sina utsagor just nu. Det finns de som inte vill Sverige väl, se. Hon är inte i rätt position att ha åsikter om det.”
  Jag är för svettig och törstig för att säga emot. 
”Man har fångat spioner i skogarna häromkring”, fortsätter mamsell Maja med låg röst. ”Velocipedryttare från norska gränsen. Handlare med häst och vagn, utan varor i vagnarna. Skott har hörts. Var och en uppmanas hålla uppsikt.”
  ”Vem är inte rädd för krig”, mumlar jag. ”Död, våldtäkt och förföljelse. Skamligheter förföljer i mardrömmar livet ut. Varken offer eller förövare kommer undan minnena.”
  ”Vad vet hon om sådana saker?” säger mamsell Maja förvånat och vänder sig mot mig.
   ”Det händer att jag läser om psyket i tidningar. Om förklaringar till varför människor går in i sig själva efter skakande upplevelser. De är ledsna. De slutar tala. De är som levande döda.
Jag säger inte till henne att jag själv tappat modet. Att jag känner mig död inombords och bara lever med utanskriften. Var jag hamnat beror på en lång kedja händelser som jag trodde jag hanterade med yttersta diskretion. Jag, som aldrig rått över någonting! Hur kunde jag tro mig styra och ställa? Händelserna korsade varandra och utvecklades åt håll jag inte hade en aning om. Vid styret stod de som kunde konsten att styra. Mitt pickande hjärta sargades av dem, som jag trodde älskade mig. Likväl kan jag inget säga om behandlingen jag fått utstå. Jag gjorde likadant mot Gregorius. Hans lidande är ytterligare en tyngd jag bär med mig och trycks ned av.
  Jag är en ledsen människa.
Mamsell Maja håller i hattbrättet för hästen gör krumsprång och vagnen skakar. Vi rullar in i en smal gränd innan en skymt av Stora Torget omgivet av fina byggnader försvinner. Långt framme på skuggsidan går en kvinna med uppfällt parasoll. Kjolen har den moderna längden. Ett brett läderbälte i midjan gör hennes kvinnliga gestalt rättvisa. 
 Mamsell Maja böjer sig mot mig för att inte Örberg ska höra.
  ”Jo”, säger hon som om hon svarar på en fråga. ”Döden möter man ensam. Det är det hemska. Om norrmännen anfaller, och jag får möjlighet, ska jag ta på mig en vacker klänning och möjligen den här hatten om jag hinner sätta spetsblommor i den.”
  Örberg saktar farten på hästkärran. Ett ögonblick är vi jämsides med den promenerande kvinnan. Hennes sommarklänning är elegant och kunde komma från ett modehus i Paris. Bältet är av arbetat mjukt läder liksom hennes påsväska. Mitt hjärta bankar till i bröstet så att jag hostar. Floret på damens solhatt är neddraget vilket döljer hennes profil, liksom parasollkanten. En nyfikenhet får henne att titta upp. Det är en snabb glimt både för henne och mig.
  En ilning drar genom kroppen. Jag sträcker ut handen mot henne. Halsen är torr som sand. Inte minsta rop får jag ur mig.
  Vi är förbi. 
Jag har rest långt, säger jag mig uppskärrat. Hettan är bedövande. Törsten river i strupen. En värmehallucination var det nog. Jag kan omöjligt känna den damen i en främmande stad.
”Där är Stadshotellet”, säger mamsell Maja som inget märkt. ”Fasaden lyser som guld i kvällssolen! Något för oss att vara stolta över.”
  Omtumlad nickar jag.
På bron över Klarälven sätter Örberg fart på hästen. Vi kommer till ren landsbygd med fält solen bränt men även lummiga lundar vars träd slagit rot i underjordiska källor.
  Örberg viker av mot järngrindar fästade i en hög mur. Grindarna är ärgade av ålder och står öppna. Vi åker in i en vid trädgård med lysande grönska och längsmed grusuppfarten frodas sensommarblomster i höga, skira stänglar.
   ”Finalement”, suckar mamsell Maja. ”Solöga.”
  Hemmet för kvinnor som råkat i olycka. De som har oäkta barn i magen, som jag har.

Köp romanen i Exilium förlags bokshop. Du får boken hem i brevlådan på 4-5 dagar: www.exiliumforlag.se 

© SIGILLET Helga Gregorius berättelse, Helena Sigander, 2019 (förbjuden kopiering)
Exilium Förlag, Mor Annas brygga 202, 181 30 Storholmen-Lidingö
Mer om författaren på http://sigander.com