DEL V – Jakten på den nya människan – följetong

Jakten 5V

Professorns platta, seniga fingrar satt låsta kring ratten. Nagellacket var utan anmärkning, trots att hon fixat naglarna sent på kvällen före, i skenet av ett levande ljus. Men tröttheten märkets på ögonen som låg begravda i ögonhålorna, sömnigt halvstängda, ansträngt rödstrimmiga av rinnande ögonmake och de förbannade solstrålarnas spjut rakt in i hjärnan.
Dagen segade på.
Hon kom till en by. Ganska snart kunde hon avgöra om den var målet med bilkörandet, hjärtat i den kropp hon sökte. Det var den inte.
Hon fortsatte.
Vad som gjorde resan mödan värd var vissheten att geografin var den rätta.
Med lätthet kände hon igen de tecken och signaler i marken och i geografin hon utrönt genom idogt forskningsarbete. Än hade hon inte publicerat ett enda ord om sin sensationella upptäckt, de nya människorna.
Något höll henne tillbaka. Det kändes som en längtan … en vibrerande önskan om frid och frihet som inte skulle gå i uppfyllelse om hon yttrade en enda stavelse i förväg.
Professorn kontrollerade att inspelningen var igång.
– Trots att jag inte hittat några spår av själva varelserna i föregående byar måste jag vara nära, sa hon tydligt in i mikrofonen. Mycket, nära. Det är under sådana här betingelser de lever. Här råder fred. Det är ett lagom omväxlande klimat med goda förutsättningar för handel, företagande och att rota sig. De har tagit sig hit, i tysthet, alldeles säkert. Här försöker de smälta in. De väntar in …
Professorn gäspade stort.
Övertygelsen om människans undergång hade kommit till henne i en dröm. När hon vaknade verkade det så logiskt. Det fanns de som inte deltog i de utrotande krigen som pågick, insåg hon med häpnad. Det fanns de som levde fredligt utan tanke på att inte respektera varje individ. De blev fler. De där homo sapiens med olyckliga genuppsättningar var i utdöende. Det berodde inte på klimatet eller parasiter eller pester. Det berodde på deras passion för att döda. De där skulle slåss till sista blodsdroppen i krig som pågick på hundratals platser på Jorden medan de nya inte gjorde något väsen av sig.
Hon tvingade sig att spärra upp ögonen.
Landskapet var mjukt och grönt. Djupa dalar bredde ut sig mellan inte särskilt höga sluttningar. Vinrankor stod kedjade i marken, rad på rad, terrass på terrass. Himlen var blå och omvälvande.
Hon hade sett alltihop under en evighet på ringlande vägar med hastighetsbegränsningar passande för cyklister.
– De nya måste märkas på något vis, fortsatte hon och försökte hålla ihop tankarna. Varför diskuteras inte det? Vad är det med alla människor? Läkare. Tandläkare. Skolfröknar. Varför reagerar de inte? De som granskar människor, barn, måste ha upptäckt fysiologiska och psykologiska skillnader. Men de otränade ser inte vad de ser. Eller vågar de inte spekulera? Mentorn vågade inte gå ut med mina rön. Han sa att det skulle orsaka panik.
– Som jag ser det, lilla vännen, sa han, finns enbart homo sapiens. Om man säger något annat blir det utrotningskrig. Panik! Som om vi var invaderade av utomjordingar.
– Vad talar du om. Utomjordingar! Det är vanlig evolution. En art försvinner. En annan art kommer. Det är inget konstigt med det. Jag har bevis.
– Håll inne med dem, lilla vännen. Du lilla …
Hon ägnade sig åt körningen en stund.
Högst uppe på kullarna låg med jämna mellanrum vita herrgårdsliknande hus med namn på viner på gallergrindarna. Inte än hade hon fått någon ledtråd av namnen, inte av vingårdarnas logon heller. Som historiker visste hon att de mest viktiga ledtrådarna fanns mitt framför näsan, så uppenbara att man inte lade märke till dem.
Det gällde att upptäcka dem.
– Inte sitta och sova!
Nere i dalgångarna ruvade mörka byar, den ena efter den andra. De såg likadana ut. Gamla ringmurar med valv inneslöt stenhus som hade smala höga fönster, tinnar och torn och var tätt byggda i trånga gränder. Det fanns inga krigsskador i denna del av världen, bara fredlig historia.
I varenda en av byarna hade professorn gått fram med lupp och undersökt gamla kultplatser och inskriptioner på kyrkväggar, brunnskanter och noga identifierat skulpturer med snirkliga ornament.
– 4 – 5000 år gamla, eller mer, hade hon sagt i mikrofonen efter vartenda ställe. Ja, ja. Något annat hade jag inte väntat mig här. Frågan är hur det kommer sig att dem jag söker spår efter inte har lämnat spår? Under … kanske tiotusentals år!
Professorn saktade farten och drack girigt ur vattenflaskan. Och så bar det av nedåt. En by kom inom synhåll. Professorn sa namnet i mikrofonen och klämde in bilen genom öppningen i den traditionella ringmuren. Det var knappt bilen kunde rulla fram på kullerstenarna som var oregelbundet nedklubbade på genomfartsgatorna, liksom med uppsåt att skaka om bilpassagerare och bryta benen av folk som promenerade.
– Fullständigt ogörligt att ta sig fram!
Hon gick ur bilen men hittade inga tecken på utveckling till eller tillkomst av en ny sorts människa, utan, som vanligt ganska mycket av de vanliga historiska influenserna, germanskt, moriskt, fjärran östern. Mycket känt medeltida material!
Hon kröp in i bilen.
Professorn kunde inte språket. Hon begrep ändå att skyltarna uppmanade bilägare att parkera bilen utanför stadsmurarna. Det ville hon inte göra.
I bilen hade hon allting. Datorer. Vätskor. Lackmuspapper. Elektriska mätinstrument. Ett primuskök av campingkaraktär och torra tändstickor i ett fodral. En kylanläggning. Ordning och lättillgängligt.
Det var hur hon levde under denna sin första upptäckarfärd som, trodde hon, skulle vara livet ut, för till institutionen kunde hon inte återkomma.
Tidigt uppe, sent i säng. Om dagen gjorde hon sina iakttagelser, om natten rullade hon ihop sig längst in i bilen och drog slutsatser.
Professorn hade en lista akademiska meriter å huvudets vägnar. Men fötterna var smala och känsliga. Hennes konstitution var tunn och hon var kortväxt som ett 11-års barn. Bilen var tryggheten som ett eget hem.
På Institutionen i Stockholm hade man varnat henne.
– De som är ute länge blir bilberoende. De kommer inte ur det. Som du vet har vi ett par forskarassistenter som inte velat återanpassa sig till vanligt boende. De är som uppslukade av marken, ja, deras dyra forskarbil också. Inte ett spår.
– De var mina assistenter, kom hon ihåg att hon sagt och sett lika indignerad ut som de andra på institutionen för de försvunna assistenterna uppbar både arvode och traktamente. Dugliga personer … med anmärkningsvärda egenskaper.
– De borde höra av sig, sa någon surt. Vi måste omfördela pengarna … tycker inte du det som är chef?
Hon ville inte vara deras chef. Hon ville inte tänka på kusinerna. Hon packade bilen. En kväll åkte hon …
Det kändes länge sedan …
Professorn övervägde att ta siesta i bilen då en vit herrgårdsliknande byggnad dök upp som i ett trollslag. Det var en vingård.
Hon stannade och tog fotografier, antecknade i en bok och tänkte resa vidare men fångades av platsens skönhet. Byggnaden glänste som ett sockerslott. Spridda runt den grusade gården fanns små byggnader. Professorn kände igen kommersens boningar, vinshop, tingeltangelboden, bodegan där vin serverades med grovt bröd.
Hon stödde sig mot gallerstängslet som omgärdade vingården och masserade vaden. En turistbuss hade precis parkerat vid mangårdsbyggnaden. Ett femtontal personer gick ur bussen. De hade solhattar och solglasögon på sig, i händerna plastkort redo att handla i vinshoppen. Professorn kände till gången. Först en rundtur i källaren med vintunnorna. Sedan en generös provsmakning. Därefter gavs en god stund för att handla.
Grindarna stod öppna.
Gästfriheten lockade.
Professorn hoppade in i sin bil och svängde in på gårdsplanen. Hon hamnade mittemot vingårdens logga, en grov hand som elegant höll i ett halvfullt vinglas.
Hon strök sig över ögonen.
Det var en sirlig målning på trä. Bokstäverna var sådana man ser i kyrkliga handskrifter från tidig kristen tid. Professorn kunde knappt särskilja dem fast hon hade studerat skrifter och skriftsystem länge och faktiskt gjort ett specialarbete i nian i grundskolan om det.
– Jag är för trött i ögonen, urskuldade hon sig. Den där målningen är suddig, också. Den där tummen … Nä … Jo!
Hon steg ur bilen. Benen darrade. Med händerna stödde hon sig runt chassiet som var hett som en ugn.
Är jag nära … Är det en slump att jag hittar ett spår just som jag tänkte ge upp. Eller är detta forskningens belöning?
I en glasburk i bilen finns en sådan tumme … kanske inte helt lik men något säger mig att skeletten kan överensstämma … De där kusinerna var den felande länken. Det hade de förstås ingen aning om när jag … bad dem kyssa grodan.

fortsättning följer 11 april