Del IV – Jakten på den nya människan – följetong

IV

Solgasset försvann för ett ögonblick. En grön dal med vindruveodlingar och olivträd stupade åt ena hållet från vägen, en bergvägg reste sig åt det andra. Bilmotorn puttrade lågmält. Det var en modern SUV med allsköns hjälpmedel för körningen.
Bilen var tryggheten, under resan. Under den senaste tiden var professorn inte säker på om hon talade in på band eller om hon talade till bilen.
Hon hade ingen annan att tala med.
Ett pipljud kom i strupen. Hon kvävde det och petade på mikrofonen. Den fungerade.
Hon fortsatte.
– Min mentors forskningshemligheter blev mina när han var död. Det var förresten för det mesta mitt från början. Jag blev professor och chef och kunde hålla hårt om min egen vidunderliga upptäckt om den nya människoarten. Med jämna mellanrum producerade jag i stället artiklar om andra rön som publicerades i vetenskapliga tidningar runt om i världen.
– Hur bär du dig åt? frågade en forskarkollega när ett stort uppslag sattes upp på anslagstavlan, som inspiration för kollegorna på institutet. Involvera mig i din forskning. Tala om hur du lägger upp det. Jag kan bevara ett förtroende. Hur får du tag i blodet? I dna:t? Vad är det i burkarna?
Inspirationen blev för intensiv, märkte jag och hade svårt att hantera intresset för mitt görande och låtande. Eleverna skockades utanför min dörr. De kunde inte ignoreras.
– Vem betalar djuren? frågade främst de kvinnliga eleverna som ville ha svar med blod i, lidande och tragik.
De fnittrade nervöst för i frågorna låg önskan att anklaga mig för någonting, det är studenttradition i Sverige. Klaga och bråka. Höll jag på med djurplågeri, korruption, okollegial verksamhet?
Jag gjorde alla till viljes och talade om sanningen på ett lögnaktigt och överdrivet vis som gav svärta i deras ögon.
– Det mesta handlar om tjänster och gentjänster, sa jag med blicken upp i det blå. Mer kan jag inte säga.
– Menar du att du har en budget bredvid universitetets?
– Jag har mycket utanför den här byggnaden.
– Är det något slags fiffel? Är det, det?
– Absolut inget fiffel. Jag ordnar saker och ting på egen hand. Det är det hela.
När de fått mig dit de ville, att jag avslöjat mig som egoist, skevade kvinnornas målade läppar av avsky.
– Har du inget samvete? fnös de.
– Det här måste undersökas, väste de manliga kollegorna, särskilt Olsson vars anslag rann häftigare än en springflod om våren mellan hans knubbiga fingrar, sinade på försommaren och var torrlagd flera månader före höstterminens slut.
Olsson vred sin tjurnacke röd och styv.
– Ge mig vad du har, sa han. Vi skriver nästa artikel tillsammans. Då blir det inget käbbel här.
– Jag förstår inte vad du och ni andra menar.
– Du har roffat åt dig på något vis, bölade Olsson. Vi vill se allt. Räkenskaperna, förråden, frysarna. Resultatanalyserna. Rubb som stubb!
Jag bjöd in med öppna armar.
– Som ni ser är det inte många djur, sa jag med en inre tillfredsställelse som gjorde dem osäkra. Mina slutsatser finns på intranätet, full insyn. Var så goda.
I laboratoriet kunde de inte identifiera varken levande eller död materia. När de tänkte efter fanns där inte en enda råtta. I papperen stod inget om djur. Bara blodgrupper, gentrådar, hur de biokemiska metoderna bestämde ordningen på kvävebaserna i dna:ts minsta del i cellerna och cellerna själva beskrevs, de prokaryota och de eukaryota. I räkenskaperna stod beställd blodplasma …
– Hon är inte att lita på! mumlade Olsson som fått sin uppfattning om mänskligheten formad under vistelsen i ett turkiskt fängelse medan chartergruppen tagit det säkra före det osäkra och kastat sig på första plan hem.
– Jag hörde vad du sa, sa jag. Vilka håller med Olsson?
– Jag har lite annat att göra, harklade sig någon och gruppen i mitt trekantiga rum med utsikt över en motorväg skingrades.
Jag vände dem ryggen. Jag vann alltid över kollegerna för att jag gjorde dem osäkra, snudd på spyfärdiga, för de ville veta … men de missade kärnan.
– Så länge jag minns … funderade professorn högt, har ingen ställt det två väsentliga frågorna. Den praktiska. Hur väl ska man hacka dem? Den visionärt vetenskapliga. Finns det andra människoarter än homo sapiens på Jorden?

fortsättning följer 4 april

/ur Novellmästarnas vår-e-antologi Förgiftad evighet som utkommer på Wela förlag april 2016/

Helena Siganders hemsida