SIGILLET Helga Gregorius berättelse

Helga träffar de anda kvinnorna på Soläga. Barn föds. Vart tar barnen vägen?

Kapitel 10

En vällingklocka skräller till utanför min dörr. Det hörs fnitter. Jag andas djupt och kastar en blick i spegeln fast jag är rädd att få se min galenskap som ett fotografi därinne. Det är inte som jag tror. Min rädsla syns inte. Det är något annat. Ett besynnerligt naket utseende, tomt på uttryck som gör ansikten tilldragande.
  Mer spöke än människa. Jaha, ja. Det får duga.
  Jag öppnar dörren. Det är tre kvinnor. Två långt framskridna i grossess. 
  ”Välkommen, fröken Helga”, ler de och kommer in oinbjudna. 
  De heter Elise, Gunborg och Olga. De har tagit med sig vällingklockan för att jag skulle höra den ordentligt. Gunborg, en knubbig flicka med söta drag, klingar med den igen medan hon gör munnen till en strut. Skrattet de hållit inne gör dem rosiga. Jag skrattar också. 
  ”Bara för att livet är allvarligt behöver vi inte vara stela som soldater”, säger Elise som har eldrött hår och är smal om midjan som en vidja. 
  ”Ska du ha barn?” säger jag häpet. 
  Hennes glada min stelnar. Ögonen blir blöta och jag inser att jag skulle hållit tyst.
  ”Ursäkta att jag frågade.”
  ”Det gör inget”, säger hon. ”Jag ska bara vänja mig vid att säga nej, det ska jag inte. Mitt barn är redan fött. I morgon kommer de och hämtar honom.”
  Förtvivlan stegrar i rösten, fast hon viftar med båda händerna att vi inte ska lyssna på det. Hon talar inte värmländska som de andra två utan är från Stockholm som jag. Hon blir mindre främmande därför. 
  ”I morgon?” säger jag tveksamt. ”Vad händer då?”
  ”Jag slutar min vistelse här om doktorn ger sin tillåtelse. Jag sprack ordentligt när jag fick barnet. Därför går jag konstigt och kan knappt sitta. Kom. Vi ska äta.”
  Hon går före. Gunborg klingar med klockan. Olga och jag kommer efter. Jag viskar till henne om jag sagt något dumt. 
  ”Oroa dig inte. Det är som det är för oss alla här. Ryktet säger att vi på Solöga snabbt kommer på benen och har kort minne vad gäller barnen.”
  ”Kära nån”, sväljer jag.Det luktar gott av havregrynsgröt. Unga kvinnor med gravida magar äter vid runda bord i den långsträckta matsalen som har fönster längs ena sidan. En av flickorna är 12, 13 år med rikt askblont hår och svart blick. Hon sitter hopkurad som en fågelunge med armarna tätt vid kroppen. Det blir ansträngt att föra skeden till munnen. Mjölkdroppar hamnar på bordet. Hon viskar förlåt med öppen mun. Någon säger lågmält att det inte gör något. Hon ska inte tänka på det.
  ”Sofia. Ät nu.”
  Flickan släpper skeden som hamnar i fatet. Hon rör sig inte. Blickar växlas mellan de tre kvinnorna vid hennes bord utan att något blir sagt. De är unga de med, i tjugoårsåldern med egna bekymmer. Medkänslan är ljummen i matsalen. Liksom i förbigående utbyts små suckar av sympati. 
”God dag”, säger jag högt. ”Jag heter Helga.”
  Skedarna sänks. Jag får blickar av alla. Några fnissar. Det slår mig att ingen samtalar. 
  ”Ursäkta mig”, mumlar jag. ”Jag vet inte hur man gör här.”
  Ett tomt bord väntar på Elise, Gunborg, Olga och mig. 
 Olga är storvuxen med grova drag i ansiktet, rund panna och fyrkantig haka som på en man. Hon har ett ständigmilt leende som om hon var mamma till alla omkring sig. Hon tar mig vid armbågen och vi går runt och jag får veta namnen på de andra. 
  ”Vi är trötta”, säger en flicka och håller handen för munnen för det kommer en gäspning hon inte styr över. ”Värmen, du förstår. Vem orkar prata? Jag har bakat i bagarstugan i tre dagar. Värmen, du förstår!”
  ”Jag har tvättat fönster hos fruar i stan”, säger en annan. ”Afrikahettan …”
  ”… jag förstår”, säger jag och vi ler mot varandra. 
  Elise och Gunborg har försett sig med gröt. Elise gör grimaser av smärta. Hur hon än försöker sitta på stolen, gör det ont i underlivet. Gunborg äter under lugg. Hon säger inget. Elise har gjort klart att hon inte vill ha goda råd. 
Olga räcker mig en djup tallrik och en sked. Det är inte till mig förstår jag när hon visar sina händer som är svullna.
  ”Jag tappar fat i golvet hela tiden. Det blir att plocka upp skärvor. Jag är för stor och får kämpa med både städningen och tårarna.”
Jag häller upp till henne. Tacksamt sätter hon sig tillrätta på en stol.
”Helga är visst smalast av oss som ska till”, skrattar hon men det är utan glädje. ”Då finns tid till förberedelse. Tänk, jag själv är inte förberedd, trots att jag har assisterat vid födslar på en läkarmottagning!”
  ”En hel del vet nog Olga i alla fall”, ler jag.
Olgas mage trycker mot blygden. Tyngden får henne att sitta brett isär med benen. Skrattet når inte ögonen som är nedsjunkna i en förskräckelse som förmörkar ögonen ju längre hon pratar. 
  ”Det är inte förloppet jag tänker på. Det är så att jag har föraningar om att det kommer att gå på tok för mig. Det är lömskt. När jag tror att det är över. Att jag har klarat mig. Då dör jag.”
Elise klappar henne på handen. Det där med ’gå på tok’ har de hört förut. Olga drar åt sig handen. 
  ”Jag kan inte låta bli att tänka på vad som kommer att tillstöta efteråt”, säger hon, mer för sig själv än till oss vid bordet.  
  Elise gör en grimas och ändrar ställning på stolen.
  ”Det går på tok för många”, säger hon till Olga. ”Jag har mina öppna sår. Du vet var. Nu kan jag inte sitta som en människa. Jag har frossa och mår inte alls bra. Även det går över, Olga. Jag kommer inte att dö av sviterna. Det har doktor Lilja försäkrat. Jag erkänner att jag pressade honom på den punkten. Han vill ju inte tala med oss. Olga, lilla! Se inte så rädd ut.”
  Olga lutar sig så långt fram hon förmår över bordskanten.
  ”Jag kommer att dö. Säg inte emot. Du, Elise, tror att det är naturligt för en kvinna att föda barn. Därför gick det bra för dig. Min tro är att ett liv skiftas mot ett annat. I min släkt dör kvinnorna i barnsäng.”
  Elise skakar uppgivet på huvudet. 
”Det kommer att gå bra”, säger jag lamt.  
  ”Jag har passat mig för kärleken för mina plikters skull”, säger Olga. ”Dem sviker jag nu.”
  Hennes leende förvrids.
  ”Jag hör tidvågornas svall när jag är ensam i mitt rum”, fortsätter hon. ”Bruset äter upp mig. Ni vet, som ett slott man gjort i sanden. Det kommer för mig, så klart som om det spelades upp i en kinetoscope. Bit för bit försvinner, när jag ligger i sängen och vaggar mig själv, jo, vaggar den lille.”
  Vaggar den lille, låter rart och bryter den tunga stämningen.
  ”Jag kan vara med dig, om du inte vill vara ensam”, säger jag skämtsamt. ”Jag ska inte ut och dansa i kväll.” 
Olga himlar med ögonen och börjar äta.
  ”Skönt med en levande röst som din, Helga”, säger Elise. ”Det är vad vi behöver. Vi med oäktingar är som de spetälska. Vi talar inte om det. Det borde vi.”
  ”Det får vi göra tyst”, avbryter Gunborg med stela läppar. ”Mamsell Maja sköter tyckandet här på Solöga.”
  ”Jag far efter vem som bär ansvaret för våra magar”, säger Elise högt. ”Är det inte några fler än du och du och du och jag? Några som varken skäms eller krävs på förpliktelser för ett liv de ställer till med och överger?”
  Elise pekar runt med skeden. Ingen svarar. I tonen växer bitterhet som hon anstränger sig att dämpa. 
  ”Vi på Solöga har det bättre än andra som råkat i olycka. Vi kan gömma oss här och tänka över de lösningar som mamsell Maja så effektivt erbjuder. För andra är det inte lika bra. De hamnar på gatan. Jag tänker på malmarna i Stockholm. Kvinnorna där tvingas till beryktade hus för att överleva. Anständigt folk går omvägar på dagtid. Samma karlar smyger dit på kvällarna. Till de prostituerade. Vi är inte de. Ändå har våra romantiska, fantastiska kärlekar, gett oss samma stämpel som de har som lever i rännstenen.” 
  Jag upptäcker att Gunborg döljer att två tänder saknas i överkäken. Hon viftar med sin sked mot Elise.
  ”Din gröt kallnar”, säger hon. 
”Jag ska lämna Solöga utan mitt barn”, svarar Elise och gräver med händerna i sitt röda hår. ”Det hände på ett ögonblick att jag gav bort det. Han ville det. Han sa att vår son skulle få det bra i en familj som kan ge honom vad vi inte kan. Hur kunde jag?”
  ”Därför att du ska börja ett nytt liv, Elise. Skaffa dig ett arbete och egen försörjning. Din Torsten är ju arbetslös och sjuk.”
  Elise knyter fast tyghättan som börjat glida av huvudet.
  ”Nu låter du som jag, Gunborg. Då har åtminstone du lyssnat på mig under den här tiden.”
  ”Du oroar oss med ditt prat, snälla, rara Elise. Vi är inga rättvisekämpar som du.”
  ”Fel, söta Gunborg. Vi allihop är redan oroade. Det var vi innan vi kom hit.”
  ”Elise”, varnar Olga med en huvudnick mot de andra borden. 
   ”Jag kan inte vara tyst när det är något ruttet i staten Sverige! Alltför många svenskar saknar rättigheter. Arbetare, gruvarbetare, drängar, lärlingar, alla slags kvinnor! Tänk, att det finns barn som inte är äkta år 1905!”
  Elise talar med stora gester. Det röda hårsvallet som hon dragit till under tyghättan fladdrar och inom mig stiger en motvillig beundran. En rödhårig som agiterar! Dubbelt motstånd har hon då. 
  ”Vad är det som inte är äkta hos våra barn?” fortsätter hon. ”Ögon, öron, munnar, tankar, lemmar, skratt? Kärlek till sin mamma!”
  ”Du har gjort det rätta, Elise. Hjälpt ditt barn till möjligheter. Tänk på det viset i stället.”
”Osynliga myndighetspersoner tar våra barn. Varför tillåter lagen det? Hur kan det vara så? Det mest konstiga är att vi inte protesterar.”
  Elises ögon fylls med tårar. Hon kämpar mot gråten och olusten som brer ut sig i rummet. Hon rör i tallriken och konstaterar att vi är mesar. Det berör mig för jag vill inte vara en mes. 
”Vi är införstådda med att just vi, som i allt är misslyckade, har en fantastisk förmåga att glömma barnet som tas ifrån oss”, hetsar Elise dovt. ”Jag tror inte på den glömskan. I stället för att göra uppror, kröker vi rygg och sköter våra sysslor. Bra, att vi är överens med dem som förtrycker oss!”
 Gunborg sträcker sig över bordet och knackar med pekfingret. Gröten, Elise, mimar hon med sluten mun. Hon sjunker tillbaka på stolen med ett häpet uttryck i ansiktet. Vad nu då?
”Vad skulle vi protestera mot?” får jag ur mig fast jag borde låta maten tysta mun för det märker jag att de andra tycker.
  Elise gör en grimas mot mig. Demonstrativt tar hon en sked gröt med mjölk i munnen och pratar ändå. En mjölkig strimma rinner ned på hakan. 
  ”Nu ska vi lugna oss, Helga”, säger hon spefullt. ”Vi från Solöga har inget att vara rädda för. Vad bryr vi oss om andras sneda blickar och viskningar bakom ryggen. Vi kan gå raka i ryggen. Vad som hänt oss har egentligen aldrig hänt. Inga karlar, inga barn.” 
  ”Jag vill bara säga en sak”, hör jag mig själv säga och pekar på magen. ”Vi var två om det. Det är inte rätt att jag är ensam om det. Han kunde gå, för det var hans rättighet att vägra faderskapet. Elise har rätt. Vi borde prata om det.”
 Gunborg tappar skeden. 
  ”Åh”, kvider hon. ”Förlåt mig. Det rinner på golvet.”
  ”Vattnet har gått”, flämtar någon. ”Olga, hjälp till!” 
”Var inte orolig, Gunborg”, säger Olga med en helt annan röst än nyss.
  Hon häver sig ur stolen med ansträngning. Vi krymper först, sedan kommer alla på fötter. Barnet ska ut. Smärtan sägs vara olidlig. Sofia håller om en annan mycket ung flicka. Deras läppar rör sig utan att det hörs vad de säger. Jag försöker göra mig synlig för Olga vars blick spelar över oss. Vad ska jag göra? Hon skakar på huvudet. Inte du. 
  ”Hämta mamsell Maja”, säger hon till Elise och manövrerar ut Gunborg ur rummet. ”Ring efter barnmorskan.”
  Så snart dörren slagit igen om Gunborg och Olga blandas upprymdhet med förfäran.
”Ingen av oss har fått barn tidigare”, anförtror mig ett av flickebarnen. ”Jag har sett några pigor vika sig i plågor hemma på gården. De förs bort. Jag hör skrik. Jag vet inte vad som händer med dem.”
  ”En ko som kalvar har du väl sett.”, säger jag och försöker låta lugn. ”Kalven kommer ut med huvudet först. Barn också.”
”Som en ko!” flämtar Sofia. ”Herregud!”
  Mamsell Maja kommer in och tystar sorlet.
  ”Rassemblez votre esprits. Det är en dag i morgon också. Så god natt på er som står på schemat.”
  Vi står alla på schemat. 
  Jag går inte och lägger mig. Jag måste få veta vad som sker på Solöga när ett barn föds. Mamsell Maja finns överallt. Örberg kommer med barnmorskanHulda Lindberg, en påstridig smal kvinna med fnöskig, röd hy. Det sista jag ser av henne innan dörren stängs är att honkavlar upp ärmarna på sin sköterskedräkt. Olga ska assistera. 
Jag slumrar i en fåtölj i rummet med burspråket en trappa upp. Himlen skiftar i olika nyanser av blått med smala strimlor av brandgult som ser ut att hålla kvar den heta värmen från dagen. Bland äppelträden landar svart fåglar med svaga krax. Byggnaden är tyst. Grusgången är tyst. Timmarna glider iväg i ett dunkel som aldrig blir helt svart. Gunborg får en pojke. De säger att det gått bra. De säger att det är bra att det är en pojke för det vill en familj ha som står på tur. Jag försöker minnas om Gunborg vill adoptera bort sitt barn. 
Sa hon att hon skrivit på papperen? tänker jag sömnigt och går till mitt rum. 
En tung beklämning får makt över mig. Två barn ska skiljas från sina mödrar, Elises och Gunborgs. Det är hur det går till för att ingen annan lösning finns. Jag kan inte somna.

Köp romanen i Exilium förlags bokshop. Du får boken hem i brevlådan på 4-5 dagar: www.exiliumforlag.se 

© SIGILLET Helga Gregorius berättelse, Helena Sigander, 2019 ( kopiering förbjuden)
Exilium Förlag, Mor Annas brygga 202, 181 30 Storholmen-Lidingö

Mer om författaren Helena Sigander på http://sigander.com