SIGILLET Helga Gregorius berättelse

Varje ord oss emellan ska vägas på våg! Karolina ska inte tro att jag saknat henne.

Kapitel 12

Spontant vill jag krama Karolina, inte bry mig om något annat än att hon har kommit till mig. Men, nej! Slut med blåögdhet! Kontakten med mig bröt hon då hon gifte sig med Fritz. De träffades bakom min rygg. Även om han inte var att lita på, var hon min käraste vän. Min enda! 
Hur förmätet är det inte att dyka upp i mitt rum. Tänker hon håna mig? 
Varje ord oss emellan ska vägas på våg! Hon ska inte tro att jag saknat henne.
  Karolina uppträder som om vi avtalat ett möte. Hon börjar ta av sig mörka ytterplagg och gör sig bekväm i rummet även om hon är försiktig i rörelserna. Hon tittar sig samtidigt omkring. Med ens blir jag medveten om det påvra. Kärlet vid sängen är att kräkas i. Jag är fattig, hon rik. Jag bär på en oäkting, hon har ring på fingret. Jag är inte ens klädd! Mitt sovlinne är av mjuk urtvättad bomull och har hål.
Karolina håller sig på avstånd. 
   ”Oj, oj! Vad blek du blev, Helga. Det var inte meningen att skrämma dig. Inte mycket i alla fall.”  
Skuggan av ett leende skymtar i hennes dunkla ögon utan att spricka upp, utan att blända mig som hon kan när hon stryker håret bakom öronen och rynkar på näsan. 
  Vad har hon i sinnet? 
  Hon är som alltid näpen att se på. Hög panna, rak näsa, fylliga läppar och en haka som är mjuk och rund. Hon sneglar mot mig, medan hon stretar med saker och ting som hindrar hennes rörelser. En axelremsväska. En cape med huva. 
En klump i halsen håller på att kväva mig. Tungan är papperstorr. Hur illa hon gjort mig går inte att beskriva. Jag måste se besynnerlig ut men blir hon skrämd av det? Inte alls!
  ”Helga”, säger hon vädjande. ”Jag måste prata med dig.”
  Om hon tror att hon röjt undan den otäcka bråten mellan oss, tror hon fel. Hon skulle inte ha kommit emellan Fritz och mig. Han och jag skulle ha varit på väg till Amerika vid det här laget. Dansat vals ombord på en båt med horisonten som blickfång! Den drömmen har blivit en mardröm. Hon är en mardröm! 
  På ett ögonblick är hon i bara linnet. Armarna, halsen och halva bröstet är blottat. Huden glänser av svett när musklerna rör sig för helt stilla är hon inte. Snabba andetag, som puffar ur en piprökares mun, anar jag när hon viker upp handflatorna till runda vågskålar, som hon låter väga jämt.
  ”Du är gift, Helga”, säger hon och menar den ena vågskålen. ”En allvarlig affär kan man inte ha som gift. Jag menar en som äventyrar status quo.” 
Vågskålen gör en resa uppåt. Jag biter ihop. 
”Jag däremot var fri att gifta mig med en man som inte hade några band att bryta.” 
  Den andra skålen hamnar bredvid min. Lika, mimar hon. Tystnaden är laddad.
Jag sitter upptryckt mot väggen i sängen. Ögonen håller på att vänja sig vid skuggornas nyanser. Hon är sig lik till det yttre. Mjukt yppig i formerna, reslig och högmodig, en fågel Fenix som stiger ur askan med nya fjädrar efter varje häftig brand. Det är sant. Hon har bränts i många eldar under sina tjugosex år. Missnöje och besvikelser har kvävt hennes anlag för lycka. Misstroende har hon däremot närt. Det är en talang som passar i stockholmssocieteten och hon har en spårhunds känslighet att nosa upp ögontjänare. 
”Helga-lill.”
En karusell av känslor åker runt i mitt bröst. Vrede och hat men också saknad och längtan tillbaka till vår djupa vänskap. Hon betydde allt för mig en gång innan hon blev besynnerlig och fattade agg till mig utan att jag förstod hennes baksluga planer. Min ensamhet blev en sjukdom. Jag förde inbillade samtal med henne. Hörde jag en röst bakom mig, vände jag mig om med utsträckta armar. Det var aldrig Karolina. När vi äntligen träffades var hon besk och butter mot mig fast det var hon som stulit min kärlek.
  Karolina upprepar mitt namn i ett trugande tonfall.
 ”Helga. Helga-lill. Vi kan väl prata med varandra?” 
Eftersom jag inte kastar kudden på henne eller skriker, kråmar hon sig och blinkar och börjar samtala i en behaglig ton som om vi träffades i går, som om vi snart ska skratta och ha trevligt.
  ”Vilken överraskning att se dig i den där gamla kärran, Helga. Du såg mig också, inte sant? Du skulle bara veta hur jag har fått detektiva för att hitta dig. Jag är helt slut, faktiskt. Du får gärna ge mig ett glas vatten.”
  Hon sniffar mot sin axel. Det är omedvetet. Uppfödd med garvarsyror i läderfabriken på Kungsholmen i Stockholm tror hon att hon är impregnerad. Fasan är att lukta läder. Hon har tvingat mig att lukta många gånger och svära på att hon inte stinker. Det förvånar mig att det inte har gått över. Hon äger garveriet nu efter faderns död och är en av de rikaste kvinnorna i Stockholm. 
  Karolina Silverhjelm gift med Fritz Racke. Av alla män i Stockholm tog hon honom.
  Jag vill kräkas men sväljer krampaktigt. Svirr av en fladdermus hörs. Som en utspilld bläckfläck avtecknar den sig mot gardinen och försvinner i en ögonblinkning. 
  ”Vad gör du här?” pressar jag fram.
  Hon höjer ögonbrynen och nickar. Så har hon fått mig att prata. Jag kliver ur sängen utan att röra vid henne och slår upp ett glas vatten ur kannan. Mina händer darrar men jag spiller inte. Hon dricker ur alltsammans i ett drag. Hon håller glaset med båda händerna både när hon dricker och när hon sträcker fram det mot mig. 
”Ett glas till. Snälla, du.”
  Kanske driver hon med mig i den här stunden. Hon är oberäknelig. Hon har viskat hela tiden och sett ut att lyssna om någon hör oss. När som helst kan hon börja tala högt och föra oväsen.
”Självklart ska du få vatten när du törstar i öknen”, muttrar jag.
Jag nuddar hennes fingrar när jag tar glaset. Hon hugger inte, river inte utan väntar snällt. När jag häller upp på nytt drar nattens svala vind in och i ögonvrån ser jag hur Karolinas bröstkorg höjs och sänks. Är det av lättnad? Inte ett ljud ger hon ifrån sig men hon blir mer tillfreds. Hon doppar ett finger i vattenglaset när hon får det och stryker dropparna över läpparna. 
  ”Så gott!”
  Försiktigt ställer hon glaset på kommoden. Händerna blir kvar på kommodkanten. Fingrarna tar spindelsteg fram och tillbaka på listen. Det ligger en själslig förberedelse i rörelsen som griper mig. Då är det inte lätt för henne!
  ”Har du saknat mig, Helga?” säger hon halvt bortvänd.
  ”Karolina! Hur kan du tro annat!”
  Utropet kommer ur mitt överfulla hjärta. Reaktionen är häftig och låter överdriven till och med i mina öron men Karolinas ögon blir två blanka stjärnor. Jag fylls av ömhet för min syssling. Rösten blir skrovlig. 
  ”Jag har saknat dig varje dag, Karolina.”
  ”Helga”, andas hon och med handryggen nuddar hon min arm. ”Du är samma goa flicka, min käraste väninna. Jag vet inte hur jag kunnat leva utan dig. Om du visste hur jag har oroat mig för hur det skulle gå när jag skulle träffa dig. Det går bra. Eller hur?”
  ”Jo.”
  ”Vi kan prata med varandra som förr. Eller hur?”
  ”Det kan vi.”
  ”Då har jag dig kvar, Helga. Här.”
  Hon gör en svepande gest mot sitt hjärta. Hon har alltid varit starkare än jag, hård mot hela världen som hon uppfattar är emot henne. Mjuk också, om hon vill. Jag låter mig omfamnas. Vi sjunker ned på sängen. Hon borrar in näsan vid min hals. 
”Helga, Helga-lill!” 
Karolinas kroppsvärme tinar upp min förutfattade stelhet. Är vi vänner? 
  ”Vi lägger oss och pratar”, säger hon. ”Om det går. Det är en smal säng det här.”
  Fortfarande spänd i kroppen skrattar jag till. Jo, sängen är för en person. Detta är ett hem för kvinnor utan män. Hon säger att för henne är det inte konstigt om två kvinnor känner en sådan tillgivenhet för varandra som hon känner för mig, som systrar, lägger hon till. 
  Vi bökar ihop oss. Det känns inte längre besynnerligt även om jag är på min vakt. Hon viskar att hon älskar mig, så tätt invid mitt öra att jag inte kan se hennes ansikte. Och jag ljuger att allt känns bra nu, för lita på henne kan jag inte.   
”På tal om älska. Ska vi göra rent hus, Helga? Jag ber dig. Låt oss börja med det. Låt inget osagt bli ett hinder mellan oss.”
  Inom mig är jag full av försvar. Det hjälper inte. Karolina plockar ned mitt motstånd bit för bit som vore jag en krackelerad kruka. Hon får mig att berätta om Fritz. Hur han först fick mitt öga, sedan min kropp. Var vårt kärleksnäste låg. Att jag älskade honom. Jo, innerligt. 
  ”Nu, då?” säger hon med sin egendomligt blodsprängda blick fast i mina ögon. ”Helga, älskar du min man?”
  Jag rycker till. 
  Vad rättfram, du är, Karolina.
”Säg, ärligt”, säger hon och trycker på min nässpets med pekfingret. ”Jag måste få veta det, din lilla förförerska. De här blå ögonen. Oskyldiga, som på ett barn. Munnen som har det sötaste av skratt. Nog ser jag dig som en konkurrent. Jag erkänner! De tankarna ska ur världen, ser du. Det ska inte finnas någon liten dörr hem till dig, som öppnas under min mans nattliga äventyr.”
  Hon håller fast mig.  
”Han svär att han glömt dig”, fortsätter hon tydligt rakt i mitt ansikte. ”Varför skruvar du på dig? Vad känner du? Jag vill veta hur det står till med ditt pickande hjärta. Du ska veta att jag inte följer honom till botten om han träffar dig igen. Han får drunkna. Du förstår, min käre make gör sig skulder på spel och dobbel. Han är i procentarhänder. Och därmed i mina. Mina pengar har en advokat låst för honom, innan vi gifte oss. Han gick med på det för han är tokig i mig.” 
Hon släpper mig och häver sig upp på knä. De små vågskålarna är framme.
”Han ska sjunka om ni träffas igen, Helga. Jag kommer att se till att han fastnar nere i dyn. Du får mitt ord på det.”
”Jag önskar få en enda sak uppklarad”, hör jag mig själv säga medan det svartaste nattmörkret gör fönstret blint, kort före den väntade morgonstrålningen. 
  ”Vad kan det vara?”
  ”Att mitt barn får legitimitet genom att fadern erkänner det.”
  Hon sätter händerna på knäna.
  ”Tro inte att det knepet skulle locka honom tillbaka.”
  ”Honom vill jag inte ha. Bara hans erkännande.”
  ”Niemals im Leben”, väser hon. ”Du ska inte ha med honom att göra. Punkt!”
Du bestämmer inte det, Karolina.
  ”Lägg dig igen, Karolina. Ska vi tala om det, så ska vi.”
Hon ålar sig ned bredvid mig. Jag pratar på. Fritz svek har dödat min kärlek. Det är förvånansvärt lätt att säga det för det är sant. 
  ”Jag försäkrar dig det, Karolina. Det är sveket som svider. Att jag lät mig förföras så hals över huvud.” 
Det borde vara genant att ligga med armen om hans hustru och erkänna hur övergiven och lurad jag känner mig. Med Karolina är sådant annorlunda. Det är första gången jag talar högt om Fritz. Orden trillar som pärlor från ett trasigt snöre.
  ”Jag var en lätt erövring. Samlivet med Gregorius var en pina. De hustruliga plikterna som han menade att Gud bestämt gjorde mig skamsen och ledsen.”
 Karolina lägger sig på sidan, tätt intill mig, stödjande på ena armen. 
”Helga i lag med två män samtidigt. Det skulle jag aldrig ha trott om dig.”
  ”Det var avskyvärt. Jag tvingade mig att inte tänka på det.
 ”Hur slutade det med Fritz?”
”Jag väntade på en signal till uppbrott. För jag skulle lämna min man. Inget besked kom. Mina anspråk tunnades ut dag för dag. Jo, de blev till utspilld mjölk. Det är hur det var, Karolina.”
”Drog han sig undan?”
  ”Sanningen är att min förtvivlan växte med högen av biljetter med undanflykter.”
  ”Erkänn att du hade slängt av dig kläderna om han dykt upp och låtit honom stöta pålen i dig. Var det så?”
  ”Vi skulle utvandra.”
  ”Känner du lust till honom fortfarande?” 
 ”Hur kan du tro det?”
”Kära du. Jag försöker hålla humöret uppe. Jag vill veta vad som försiggick och vad som försiggår.”
  ”Inget försiggår. Du ser ju var jag bor. Retas du?”
  “Kommer det biljetter från honom?”
”Nej.”
  ”Jag tror dig för du kan inte ljuga utan att skämmas. Hur är det i hjärtat?”
  ”Tomt. Ingenting.”
  ”Där då?” säger hon och griper mig hårt i skrevet. ”Inga skälvande begär?”
  ”Aj. Låt bli. Nej, nej.”
  ”Då är han bara min då, Helga?”
  ”Ja.”
  ”Hur ska jag kunna tro det?”
  ”För mig är han död.”
 Vi ligger sida vid sida med händerna knäppta på magarna och stirrar i taket. Är det gott mellan oss nu, tänker jag matt. Sömnen tynger ögonlocken som de brukar när vi har pratat ut. 
  ”Hysch, Helga! Sluta med det där ljudet.”
  Jag slår handen för munnen. 
”Helga-lill lockades av passionens hetta”, funderar Karolina högt som om hon var ensam. ”Jo, varför skulle hon inte det? Hon var pryd som ogift och sa nej till ett kärleksförslag av en student. Det kommer jag ihåg. Hellre tog hon en gubbe!”
  Hon knuffar mig i sidan och säger gubbe en gång till.
”Jag vill inte tala om Gregorius, Karolina”, gäspar jag med slutna ögon. ”Du vet att jag hoppades att han som var så mycket äldre och änkeman skulle vara erfaren i kärlek.”
  Karolina fnittrar. ”Ja, se gubbar! Tjocka gubbar!” 
  Hon får mig att fnittra. Hon ritar på min haka, halsen och knäpper långsamt upp knapparna på mitt sovlinne.
  ”Vad bra att han är död för dig”, säger hon kattmjukt och menar Fritz. ”Det gör mig glad.”
  Medan hon smeker mig med fingertopparnas retfulla beröring smalnar hennes ögon under mörka hårslingor som börjar lösgöra sig från hårnätet. Till skillnad från mig som klippt mig modernt, har hon kvar sitt långa hår. Det är mjukt när det landar på min nakna hud. Jag drar hennes huvud till mig, med handen under hennes haka, och vi ligger nära som vi gjort otaliga gånger.
  ”Sanningen gör mig glad, Helga”, mumlar hon. ”Hur ska vi annars kunna vara tillsammans igen?”
  ”Tillsammans?”
  Hon lägger ihop flikarna i mitt öppna sovlinne och sätter sig upp.
  ”Du kommer väl tillbaka till Stockholm? Efteråt?”
”Jag vet inte vart jag ska ta vägen. Det är Fritz barn, Karolina. Hur skulle vi kunna träffas?”
  Hon höjer en hand. 
  ”För mitt vidkommande är det din tjocke gamle pastors barn. Det kommer att vara allas mening. Kom ihåg det. Något annat blir det aldrig tal om.”
  ”Karolina!”
  ”Hysch! Jag såg dig komma ut från doktor Glas mottagning i Stockholm, för flera veckor sedan. Du var röd som en tomat i ansiktet. Som alla kvinnor som fått lyfta på kjolen därinne. Ja, för en gynekologisk undersökning. Inget annat. Absolut inget annat. Doktor Glas har inget intresse av … strunt i det nu. Du klappade dig på magen på ett särskilt vis. Jag förstod hur det var fatt. Fritz svor på att han hade lämnat dig för flera månader sedan. Så, då är det den tjocka prästen som du är gift med som är fadern.”
  ”Nej.”
  Karolina säger åt mig att sluta göra problem.
  ”Gregorius kommer att ta emot dig och barnet med öppna armar”, gäspar hon. ”Jag förstår att ni har era meningsskiljaktigheter eftersom du är här. Nej, jag vill inte veta vad det handlar om. Bara försäkra mig om att du kommer att ta skeden i vacker hand så snart din grossessmelankoli är över. Jo, då. Jag ser att du är nedbruten av tungsinne. Det är vanligt för kvinnor i din belägenhet, står det i Svenska Dagbladet.”
”Melankoli! Nej, jag har bekymmer för min framtid.”
Karolina flackar med blicken mot fönstret där morgonljuset rodnar bland mörka trädstammar.
  ”Du ska ta en sak i taget, Helga. Bra i alla fall att vi är överens om att affären mellan dig och Fritz aldrig varit. Bara du och din gudsdyrkande gammelgubbe handlar denna vistelse om. En prästpappa till barnet, du kan inte få det bättre. ”
  Vad är det som händer? De kommer att övertala mig. Mamsell Maja, Karolina, de andra kvinnorna på Solöga. De anser att jag ska föra Gregorius bakom ljuset. 
  ”Jag är här i affärer”, säger Karolina i ett nytt, energiskt tonfall. ”Vet du, det är bråda dagar för läderfabrikanter som jag. Krigsmaskineriet behöver material och förnödenheter. Den svenska armén rustar för att besegra norrbaggarna. Vi tog landvägen med första laddningen varor. I går … jag ska berätta för dig.”

Köp romanen i Exilium förlags bokshop. Du får boken hem i brevlådan på 4-5 dagar: www.exiliumforlag.se 

© SIGILLET Helga Gregorius berättelse, Helena Sigander, 2019 (förbjuden kopiering)
Exilium Förlag, Mor Annas brygga 202, 181 30 Storholmen-Lidingö

Mer om författaren på http://sigander.com