Jag har inga vänner

Det är en konst att skaffa vänner och sedan behålla vännerna. Jag kan inte den konsten.

Vem ska jag skylla på annat än mig själv? Det går inte att bli omtyckt om man gör fel och är trögfattad.
Som jag.
Jag borde ha tältat med kompisar, ätit svamp och rötter och druckit fjällvatten under svåra strapatser. Jag fattade inte att det var så man blev sammansvetsad för livet.
Jag trodde det räckte att man gick på bio.

Som liten fanns barn jag lekte med men mamma gillade inte dem. De fick inte komma hem till oss. Jag skulle inte gå till dem.
När jag blev stor bjöd jag hem vänner. Gav dem mat och dricka och berättade historier för dem så att de storknade av skratt. De drog.

Som gift ordnade jag middagar. Fina som tusan. De som åt och drack är puts väck. Du vet, kött med sås, grillning, kräftor, dans i natten.
Nej, de är försvunna.
Jag vet att de lever. Jag ser om vad de gör på FB.

I början av corona ringde jag och uppmuntrade varenda ensamma människa jag hade numret till, frågade hur deras strategier var för att träffa folk och barn och barnbarn.
Inga telefonsamtal under sex månader tillbaka. Inte ett enda
Jag vet att de inte är döda.

Jag sa ofta till min man att jag kunde räkna på ena handens fingrar vilka som skulle komma på min begravning. Han är död nu. Då blir det fyra. Två av dem bor inte i Stockholm där jag bor. Två kvar. Om jag överlever dem.
Tro inte att jag deppar. Jag är van vid ensamhet.
Så, accepterar jag, de vill mig ingenting de där vännerna som bott hos mig, ätit min mat sovit på mina lakan och som jag lyssnat på i timmar.
Nåväl. Då skriver jag en bok igen.
Den som blir till nu i min dator heter En cigg efter döden är en ”uppföljare” till Marionett.
En romantisk polisroman om nutiden, den skrämmande omvärlden och den fantastiska lilla världen som man skapar hemma.

Har du vänner? Vet du hur man behåller dem?
Goda råd emottages tacksamt.