Släktingar är inte att lita på

Snö väver tjocka täcken. Gator flimrar i porösa dimbälten. Bilar bäddas in. Vems fordon som är vems går inte att gissa. Naturen ändrar skepnad. Vilken växt är vad, tänker man.

Vintern är påtaglig i sitt förändringsarbete. Man söker trygghet i det egna hemmet. Fastän snart vår är det mysigt med levande ljus. Några finns kvar i ljuslådan sedan den mörka hösten. Kanske en brasa? Det blir pyssligt medan fönstren draperas med vita tussar.
Och så ska man tända.
Var är tändstickorna?
Tog de slut när släktingarna var här?
Man blir glad när man hittar en tändsticksask. Belåtet skjuter man den lilla lådan öppen. Då, om inte förr, vet man att släktingar är det mest påfrestande människor i världen. Det är något lurigt med släktingar. Deras utseende liknar ens eget och den gemensamma uppväxten med kusinerna och mostrarna gör att man slappnar av i släktingarnas sällskap. Man tror att de är funtade som man själv. Det är de inte!

Man själv skulle inte komma på tanken att stoppa tillbaka brända tändstickor i asken!

Snön växer i drivor. Ska man köra till affären för att köpa tändstickor måste man skotta fram bilen först. Vilken bil är min?