Tiden är vårt hem

Norénnoja på Stadsteatern i Stockholm.
På genrepet av Tiden är vårt hem satt inte replikerna helt och hållet. Det blev en del: replik! från skådespelarna. Men det störde inte.

Det hela är nittiotal. Barndomsvänner och syskon har samlats i barndomsbyn och nu är de fyrtio-femtio år. Det har gått bra för de flesta med karriären så det är inga fattiglappar utom en som är alkoholist och har supit bort sitt liv. De har tråkiga liv. De funderar på vad de kunde ha gjort. De som inte har fått barn funderar på det men den allmänna meningen är att det är skönt utan, den som har barn tycker att hon borde ha fått ett barn som varit ”normalt”
Mitt teatersällskap var far fascinerad av innehållet. Båda var vi impade av skådespelarprestationerna men jag måste allt gäspa vad gäller innehållet. Drygt fyra timmar av gnäll av medelålders uttråkade, bortskämda, socialt lyckade människor är inte min idé om en trevlig kväll.
Norénbeundrare får sitt lystmäte, det kan jag försäkra. Själv hade jag sett det så många gånger förr i Noréns andra pjäser och slutet var inte svårt att förutsäga. Det ska gott sägas dock att Lars Norén är vår samtids mest spelade dramatiker utomlands och det är fint och något att vara stolt över.