SIGILLET Helga Gregorius berättelse

Kapitel 2

Helga Gregorius, bannar jag mig tyst. Varför åka tåg!  
Skribenter i fler nummer av Idun har varnat för olyckståg. Det här tåget, är jag övertygad om, är ett sådant. Sekund på sekund med ryck och oljud! Krampaktigt håller jag fingrarna runt träbänkskanten utan att med en min visa mina onda aningar. 
  Nya Wermlands-Tidningen 4 augusti 1905 står det på tidningen en ung man vecklar upp mittemot mig i den stekheta tågkupén. Hans händer är inte grova som de andras på bänkarna. Han har inte heller kastat en blick på mig. 
Jag önskar jag hade tidningsblad att gömma mig bakom. Resan är ytterst oangenäm. Dels som ensam kvinna i en icke damkupé, dels kommer tåget att spåra ur rälsen vilket ögonblick som helst. I mina kvarlevor och brev blir det inte svårt att läsa sig till skandalen varför jag har förlöpt hemmet.
  Tåget rullar in på en station. Brådska hetsar av- och påstigande. Dörrar smäller. Stinsens visselpipa ljuder. Jag håller andan beredd på rycket. Det kommer inte. Tågvagnarna sitter klistrade på rälsen. Från loket brölar en tuta. Gnissel från metall, kedjor och koksugnens eldhav skaver genom märg och ben. Rycket kommer. Vi åker fram och tillbaka på sätena i kupén och famlar efter stöd.
  Två gubbhuvuden krockar. Smällen väcker dem. De var druckna redan på Stockholm Central och började snart snarka med vidöppna trutar. Det tar flera sekunder innan de kommer underfund om var de är.
  ”Fan, hur han kör!” väsnas de och räddar sina pluntor.
  En väska dråsar i golvet. De sömndruckna gubbarna tror att tåget skenar. Hade jag inte suttit i fel slags kupé, hade jag börjat skratta av nervositet. Dumt nog skrek jag till.
”Åh. Vad nu, då?” 
Det kunde inte hjälpas. Väskan slog ned vid min fot.
Dumt, så dumt!
  Jag har lärt att hålla tand för tunga i främmande karlars sällskap. Varken tågets rasande framfart eller, för den delen, Guds straffande finger som pastor Gregorius varnar församlingen för varje söndag, inger en ensam kvinna en lika stor skrämsel som en man hon inte kan få stopp på. Var och en vet att det är omöjligt, om han bestämt sig för att ta sig friheter gentemot henne. 
  Ofredande har hänt i tågkupéer!
Ensamresande, men inte i damkupé! Varför sitter hon här om hon inte vill något? kan karlarna få för sig att tänka om jag inte är stillsam. I början av ett närmande, kan de tro sig vara vinnande, när de tilltalar med de sötaste ord de känner.
 ”En slurk ur pluntan får hon gärna, det rara stycket.”
Säger jag nej tack, är det mitt eget fel om de fattar humör och blir påträngande. Börjar de sedan anspela på vad jag längtar efter, som jag inte kan säga högt men de förstår av mina åtbörder och flirtiga ögon, även om jag blundar, har de rätt. Stel som en pinne sitter jag i den kvava kupén med nedslagna ögon, som ett barn som låtsas osynligt. Svett glänser på huden på oss allihop. Helst ville jag svalka ansiktet med en parfymerad näsduk som jag har i min broderade väska men det vore att öppna för spekulationer om lilla mamsellens välbefinnande. Nej, inga gester! Nog är att gubbarna flinar när jag slätar till bomullsklänningen och med en liten handrörelse puffar stråhatten rätt på huvudet. 
Jag försöker att inte andas tills jag är säker på att de ägnar sig åt sitt.
Dela sup och skorpa! 
Tåget plöjer genom Sverige. Ångern mol i mig. Varje kilometer som slinker undan bakom sista vagnen, önskar jag få tillbaka, varenda meter.
  Om jag ändå inte stigit ombord på tåget! Om jag bara satt mig ned på en bänk på perrongen i Stockholm och sett det fara iväg utan mig. Accepterat min eländiga situation! Fast, vart skulle jag ha tagit vägen?
  Mittemot mig läser den unge mannen tidningen koncentrerat. Han bryr sig inte om gubbarna. Vi undviker kontakt. Ändå räknar jag med honom om gubbarna tänker göra mig generad. De är arbetslösa arbetare med hopplöshetstyngda skuldror, på väg till strejkmöte. Inga tattare och skojare, förstås, men deras kinder spricker i rött och talet kryper ner i halsarna ju mer sprit de klunkar i sig. 
  Han sitter tillbakalutad, håller sig för sig och har glasögon som förstorar ögonen som han då och då kniper ihop som om det svider. Utan förvarning tilltalar han mig.
”Får jag erbjuda tidningen?” säger han och räcker mig de fyra bladen som han omsorgsfullt vikt ihop. ”En förströelse en stund.”
  Rösten är inte påträngande, snarare förströdd. Överrumplad tar jag emot den. Tvunget nickar jag tack. Bli uppmärksammad är det sista jag önskar. Mina egna tråkigheter är alldeles nog. Motstridiga känslor gnager i bröstet och jag har inte långt till tårarna, det känner jag i halsen, och om jag öppnar munnen kommer min upprördhet att höras. 
Gubbarna spelar med ögonen över oss. Det har de inget för. Den unge mannen gäspar och lutar sig tillbaka. Tidningens Det sjuder i varje svenskt bröst vid blotta tanken på den hänsynslösa skymf som tillfogats svensk ära och svensk rätt av norrmännen blir en fläktande solfjäder. 
  Rumlande beväringar stiger på vid varje station. Vinkande mödrar och fästmör gråter på perrongen. Fäder rätar på ryggen som en sista hälsning för sonen har en inkallelseorder till kriget. Den är biljetten han ska visa för konduktören. Slarvar han bort den blir han skjuten.
  Sedan visselpipan! Loket gnisslar igång. Tågets vaggande, hettan och alkoholen verkar sövande för gubbarna i kupén. Tobaksrök och spritdunster stiger mot taket. I töcknet grips jag av en intensiv önskan att aldrig stiga av, att resan inte tar slut. Vad som finns på slutstationen har jag ingen aning om. Lika bra att låta sig mörbultas på den hårda bänken i all evighet! Den pinan kan jag hantera i alla fall. 
  Värre är det med mitt livs fiaskon! 

Köp romanen i Exilium förlags bokshop. Du får boken hem i brevlådan på 4-5 dagar: www.exiliumforlag.se

© SIGILLET Helga Gregorius berättelse, Helena Sigander, 2019 (förbjuden kopiering)
Exilium Förlag, Mor Annas brygga 202, 181 30 Storholmen-Lidingö
Mer om författaren på http://sigander.com