Ge aldrig bort det nya livsrummet!

Vad pandemin har lärt är att man ska hålla tassarna borta från varandra. Jag gillar det. För första gången sedan kramaochpussahejandet överöste en med baciller före pandemin, är ordningen återställd. Så skönt det är, tycker jag, att se människor i ögonen och hälsa artigt. Nicka lite. Le en aning. Känna efter om man verkligen vill stanna och snacka.
Inte dras in i kvalmet bland hårspännen och stickig kindbehåring och inte ha en aning om hur personen i fråga ser ut i ansiktet, kanske räcker denne ut tungan eller gör en min av vafan, man måste ju!
Människor är inte att lita på som hundar.

Människor jag träffar numera är friska, annars går de inte ut för då gör de fel. Om de är kladdiga om händerna märker inte jag det. Om de luktar illa kommer jag inte tillräckligt nära för att må illa av det. Och likadant med mig. Har jag ätit en glass och sumpat servetten är det min sak. Och om jag börjar röka, som jag har funderat på under de senaste decennierna, behöver ingen hålla för näsan eller komma i andnöd.
Ens personliga utrymme har vidgats. Var och en har sitt eget livsrum att sväva i. Ingen håller fast. Härligt. Ge aldrig bort det igen!