Tvingande trygghet med MP V S? Nej, aldrig!

När jag gick i skolan var hoppet att vid nästa kliv slippa klasskamraterna. Slippa platsen i hierarkin. Människan inuti mig var större än barnet som tvingades gå i samma grupp, år efter år. Varken jag eller någon annan fick chans att blomma i sin takt. Det var inte lärarnas fel (hoppas jag), inte kamraternas. Det var systemets fel som sa att man skulle veta sin plats. Här går du, här ska du också stanna. Då är du trygg. 
En flytt till en ny stad möjliggjorde ett växande för min del, ett tag.
Gymnasiet gick inte att välja. Där var det stopp. Det blev det närmaste. Barn från området hängde med. Det individuella växandet hölls nere. Man skulle veta sin plats. Trygghet före individualitet!
På arbetet inom kommunen var det inte tal om att komma med idéer om man inte var med i Sossepartiet och man. Kommunförbundets ledning – diffus som Gud – totalbestämde.
Jag var inte trygg.  Jag var arg och otillfredsställd. Vänsterstyret kändes kränkande.
Nu vill det mest fria, välmående, rikaste folket i världen ha tillbaka tvång, rövslickeri, tystnad.
Det är ju synd.
Men det går ju att rösta på Nya Moderaterna och jobba vidare på liberala idéer vilka på åtta år möjliggjort fler kvinnor i arbete, flera ungdomar i arbete och i utbildning, 200 000 nya jobb bl a inom vård, omsorg, turism, restaurang. 100 000 invandrare i arbete. Fler entreprenörer än någonsin. Vackrare parker än någonsin. Fler fik, uteplatser, utebad, sporthallar än någonsin.
Cirka 50 000 nyanlända varje år ges en fristad, ges möjlighet till integration och början till ett nytt liv i valfrihet. Inte ett bidragsliv som under sossetiden och ett cementerat utanförskap.