Lag behövs för att knäcka allmänhetens växande tystnad

Polisen talar om den växande tystnaden hos allmänheten när polisen vill ha dess hjälp för att kunna gripa misstänkta, genom vittnesmål om iakttagelser vid brottsplatser – allt det där som faktiskt är fullständigt naturligt att göra. ”En växande tystnad” oroar mig som medborgare i Sverige.
En växande kultur av rädsla för den egna säkerheten är större än skammen att inte hjälpa polisen att lösa brott, feghet i stället för civilkurage, att vika sig för kriminella som inte tillför annat än sorg.
Vart ska DET barka hän?
Det ska inte barka hän alls. Civilkurage, ställa upp som vittne, på stan säga till odågor som klottrar, river upp rabatter, snattar – ja allt det där trista som drar nedåt, förfular – ska uppmuntras.
Kanske behövs ett lagrum som klargör ens skyldigheter som myndig person i Sverige.
Insikten att frihet i ett land betyder ansvar och innebär en del plikter – är kanske inte helt klar för både nya som gamla svenskar.
Vad man kommit från och lämnat bakom sig som maffiamönster, hederslagar, pojkmakt existerar inte i Sverige som norm. Att bestämma över andra individer, ringa in revir, skrämma grannar, flickor, kvinnor, män, personer från ett annat land till lydnad och tystnad är kriminellt. Att ta makten över någon genom hot, trakasserier, misshandel är varken manligt eller vuxet i Sverige. Det är ynkligt och ses som psykiskt sjukt.
Upplysning om detta måste till!
Polisen lägger ned var tredje förundersökning på grund av vittnesrädsla.
Det håller inte!
Om fler vittnen ställer upp, blir det färre brottslingar på stan. Det är ekvationen som måste genomlysa samhället. Ring 112. Ta bilder med mobiltelefonen. Skriv ned bilnummer och yttranden. Gör det till en livsstil att inte vika undan. (Prova att vara tjej, helt enkelt!)
Allmänhetens förtroende måste höjas. Krav måste ställas på dem som tystnat att börja prata. Säger man inget råkar andra illa ut, ens barn, ens förälder, ens hund.
Förtroende för vår största myndighet Polisen börjar med kunskap.
Jag önskar att fler fick vara med om det jag och ett gäng deckarförfattare var inbjudna till häromdagen. Vi var VIP på Nationellt forensiskt centrum, NFC, i Linköping hos den del inom Polismyndigheten som är mest mystisk. De forensiska experterna är specialiserade. Några har bränder, några fingeravtryck, några DNA, några vapen kan jag berätta utan att röja upplägget. De hjälper till att lösa grova brott, småbrott och tänkta brott.
De sopar rent – skulle man kunna beskriva deras verksamhet. De släpper inte utredningar, de samlar bevis, de ser till att kriminella skiljs från svenssonsamhället.
Vet man det blir man stark och modig.

Bildbevis på deckarförfattarna Helena Sigander (jag) och Ulf Broberg, vid VIP ingången.