Osynlig kvinna

 Den mest osynliga kvinnan i filmen The  Invisible Woman som går på  biograferna Grand och Viktoria i Stockholm är en 10-barnsmamma. Mrs Catherine Dickens, en kvinna som levde med en megakändis, författaren Charles Dickens, och svårligen förödmjukades av honom. Hur deras förhållande var i verkligheten har jag ingen aning om. I filmen ger Joanna Scanlan Catherine ett ansikte, så befriat av lidande, skam, tankar och klander, att ens nervsystem drabbas in i varje knut.
Se filmen!
Det talas om den uppgivna medelklassen, 2014, i svensk film och i svensk litteratur, på kulturplats i tidningar; det är samtalsämnet på fik och i biktstolar/tevesosoffor. SÅ tråkigt medel – och överklasskvinnor har det. Helt uppgivna människor utan fler mål i livet att uppfylla. (Hur livströtta män är får inte plats i bloggen i dag). Trots att de har det bra, sin fria vilja, en egen ekonomi, frihet att skuldsätta sig och att skita släkten – frihet att bestämma allting – mår dessa kvinnor dåligt (då menas inte förkylning och ont i halsen, utan de plågas av en psykisk störning som måste ha vård, omsorg och tycka-synd-om).
Det är obegripligt.
Svenska kvinnor är ingen vit mans slav. De är inte ekonomiskt beroende av en karl. Det finns ingen moral som fjättrar dem i ett dött förhållande.
De kan leva fritt med vin, sång och män/kvinnor; karriär och någon annan som ser till barnen och Rut som städar. Det är kvinnors lagliga rätt i Sverige.
Catherine Dickens hade inga rättigheter. Hon levde i medias brus och ljus – och stod ut med en karl som såg sin frihet som en pionjärinsats. Hon mådde nog inte prima.
Tur att det är slut på den manliga härskarmöjligheten i Sverige i dag. Men för att inte bli för fri, inte känna sig bra, inte ta tillvara möjligheterna att arbeta vidare på ekonomiska och andra fri- och rättigheter som det borgerliga livet är och gjort möjligt – blir fria svenska kvinnor kommunister, V MP Fi. Det slog aldrig Catherine Dickens.