Karlarnas dymplar

Utan män fungerar det inte. Det vet kvinnor. Därför accepterar kvinnor mäns lösningar, även de opraktiska (och drar fördel av dem utan att göra något väsen av det). En sådan lösning är männens dymblar.
Den uppenbara lösningen på att slippa, med livet som insats, bära upp sin dymmel, har kvinnor, som verkligen kan behöva en stunds rekreation i goda vänners lag, hållit inne med under de kristna århundradena. Det beror på att dymblarna plockas fram till dymmelonsdagen och karlarna får händerna fulla. De märker inte kvinnornas förberedelser inför kvastresan på skärtorsdagen och inte ens att de inte är hemma på natten.
Alla är nöjda.
Vad gör de då, karlarna?
Man får, som bekant, inte bullra på dymmelonsdagen när påskfriden ska inledas. Under oerhörda påfrestningar byter karlarna därför ut kläpparna i kyrkklockorna och fäster fast dymblarna, trästavar som ska göra klangen tystare. Efter ett sådant dagsverke faller männen ihop tills det är dags att byta ut dymblarna mot metallkläpparna tidigt nästa morgon, ett jobb som sätter sina spår i vilken fit karl som helst.
Dymmelproceduren ger kvinnorna ett ledigt dygn. Det utnyttjas till en rejäl fest med tjejerna. Så har det varit sedan dymblarna uppfanns. Och inte någon kvinna har erbjudit den enkla lösningen, sitt täcke att linda runt metallkläpparna, för att dämpa klangljudet i kyrkklockarna. Täcket i sängen hon inte ligger i på natten.
Varför väcka den björn som ligger avsvimmad på kudden bredvid? Gissa om det storskrattas i Blåkulla. Men lite med ömhet ändå.
Glad påsk!