Semesterinsikter – spelar de någon roll för synen på flyktingar?

Helena Rivière f d M-riksdagskvinna ifrågasätter SD:s trovärdighet gentemot sina väljare angående löftet att invandringen ska ner med 90 procent, i SvD i dag. SD luras, menar hon.
http://www.svd.se/sverigedemokraterna-lurar-valjarna

Helena har en del bra poänger i sin artikel men att ”klämma åt” med minskade bidrag för människor som söker en fristad i Sverige och med limiterade rättigheter i välfärden blir det ett gap mellan dem och oss, ju fler asylsökande vi får desto större gap.
Att inte vara lika generös som samhället är mot bofasta svenskar vore en lösning om det handlade om ett överblickbart tillfälligt boende i vårt land.
  foto: Helena Rivière
Men det är det inte. Asylinvandringen har ingen ände.
Som vanligt efter ”påminnelsen” om den pågående migrationen i världen undrar man om ett tak någonsin kan sättas. Om inte diskussionen om antal människor som ska få stanna är överspelad. Varje vandrande individs hjärta tickar … det går inte att välja bort någon. Vart skulle denne ta vägen?
Om EU enades om strategin att inte välja bort någon skulle den förfärande sanningen gå upp för alla människor – en historisk förändring håller på att ske ungefär som under de stora folkvandringarna (med början på 300-talen) som berodde på svält och krig.
Det fanns ingen lösning då. Migrationen födde mer krig, mer svält. Riken gick under, andra uppstod.
Men om sanningen att fattigdom, usla villkor, klass- och kastsamhällen förhindrar människor att leva sina liv verkligen går in i blodet, hos var och en av oss – skulle det ändra något? Vi måste väl hantera migrationen på ett bättre sätt än att (till slut) alla slår ihjäl varandra.
Semestern är slut. Solen, maten, kulturen, svårigheterna, krigen, fattigdomen i Europa, Asien, Afrika har berikat oss svenskar som upplevt ”hur de har det” på nära håll. Hur hantera denna visdom när ”de” inte står ut?