Fattigflytt för stockholmspensionärer – ut i spenaten!

katt på stockDet är bara så. Pensionen som skulle ha blivit belöningen för livets slit och uppoffringar räcker inte. Det är för lite pengar. De som häpnar och förskräcks över den lilla summan som pensionen i realiteten blir, är inte få. Det är många som inte längre har råd.
Faktum är att det är  tiodubblat fler pensionärer som söker försörjningsstöd nu än för fem år sedan (40- och 50-talister som enbart blir fler …).
Pensionen är intjänade pengar. De som inte får pension som räcker borde ha tjänat mer medan de kunde. De skulle ha tänkt rätt! De gjorde inte det. Nu är det för sent. Den spillda mjölken … och allt sådant där.
Vilka är dessa tiotusentals människor? Har de varit korkade hela livet? Har de varit lata? Har de struntat i att göra investeringar, att jobba extra, att se till att ha haft höga inkomster – har de kort sagt – inte begripit att deras lön, redan från början, var för liten?
Har de varit blinda för att allting blir dyrare med tiden? Hyran, bilen, p-avgiften, tandläkararvodet, reparationerna på det lilla huset som de tvunget skulle skaffa sig, och att de, med enbart pensionen i fickan, inte kommer att kunna behålla den tjuriga katten som bara äter Whiskas. För vad kostar inte Whiskas!
Ja, de måste ha varit blinda och döva och ”helt borta” under sitt vuxna liv!
Pensionärer i Stockholm är det nya fattigfolket. I Stockholm är allting dyrt. Med marknadshyror blir det kört. Det spelar ingen roll om man är svensk eller invandrare, man har bara inte råd att efter ett långt liv i Stockholm, bo kvar. Särskilt inte om man är kvinna och har gjort sin plikt mot man och barn och fan och hans moster (svärföräldrar, gamla egna föräldrar, sin sjuka syster) eller – tanklöst nog – varit en ideell människa och arbetat gratis för kreti och pleti för att samhällsservicen skulle fungera för barn, ungdom, konstnärer, gamla, knarkare …
Dumt gjort.
Nu måste de fattiga flytta från stan. Vart? De känner bara till Stockholm. Men jag tycker att de kunde googla på Hälsingland. Där är det vackert, hälsosamt och lugnt. En skog, liksom. Där kunde de dryga ut pensionen med bärplockning, jakt och fiske. Där skulle de inte ligga samhället till last och det skulle kännas bra för dem, för de har aldrig velat det. Ligga någon till last, alltså. Och katteländet kunde börja göra rätt för sig.