Papperslösa Arlandadass

Planet är fullsatt. Många är hemvändare efter en semestertur. En loj stämning infinner sig. Bältena på, kolla nödutgångarna – allt det där som hör till – medan tankarna flyger bakåt till hotellet, poolen, mötena, maten, musiken.
Få går på toaletten ombord på planet. Toabesöken klarar man av på flygplatserna om man är proffs … fast nu trycker det på lite grann …
– 15 minuter till landning. Var goda återvänd till er platser och spänn fast säkerhetsbältena.
Okej, då. Jag kan vänta tills vi landat, tänker både jag och en kvinna på andra sidan gången. Det ser jag på henne. Hon var på väg upp ur sätet. Våra blickar möts. Hon höjer ögonbrynet. Jag med.
Okej, säger brynen till varandra, toabesöket får bli på Arlanda.
Kvinnan är snäppet mer elegant klädd än jag. Hon är på jobbresa. Har stolpiga skor. Fräscha kläder med kavaj. Ska troligen direkt in till Stockholm city och redogöra för viktiga saker inför en grupp beslutsmässiga människor. Hon bläddrar i sin padda, rör läpparna som om hon memorerar något.
Piloten landar planet.
Som vanligt reser jag med enbart handbagage. Snabbt är jag på språng till passkontrollen. Före den finns en toa, det vet jag. Aj då, en lång kö till damernas. Och inget toapapper, hör jag.
Nästa damtoalett, vid rullbanden med bagageutlämningen, är kön längre. Kvinnor delar ut pappersnäsdukar till varandra i kön för det finns inget toapapper.
I ankomsthallen står en skog med taxichaufförer med namnskyltar. Jag tar mig förbi dem. Mot damtoaletten. Kön är förfärligt lång. Men besöket där måste klaras av före resan in till Stockholm.
Kön får en kvalmig lukt i näsan. Kön trängs i en gång med trist kakel, dålig belysning, skuffar med damer som vill ut. Själva dassutrymmet med handfat på ena långväggen, dörrar på den andra är äckligt. Handfaten är kletiga. Speglarna smutsiga. Papperskorgarna överfulla. Golvet sunkit av en röra med rivet papper och vad vet jag, ilskna tårar. En toalett är avstängd.
– Det finns inget papper, säger alla damer som kommer ut från toalettbåsen.
Alla före mig drar ut pappershanddukar. De tar slut. Det blir min tur. Jag vill inte avslöja hur jag löser problemet utan toapapper men det är inte trevligt.
Sist i kön står damen som ska på affärsmöte. Hon har en glassig veckotidning med styvt papper i handen.
Tro inte att någon i kön klagar på städarna. Det hade varit slöseri med energi. Det är uppenbart att det inte finns några. Turligt nog inga inspektörer heller. Då hade de stängt etablissemanget, av miljöskäl.