Del VI – Jakten på den nya människan – följetong

VI
I skuggan av ett flerhundraårigt krumbuktande lövträd stod en ivrig man på en estradliknande fyrkantig uppbyggnad som liknade en bananlåda men var av sten. Mannen var klädd i oklanderlig kostym och bländvit skjorta. På handleden gnistrade ett klockarmband då solens pilar fick träff genom den böljande trädkronan.
Hans hår var blankt, hans leende brett, hans aura fick professorn att dra in magen och skjuta fram bysten …
Den skallformen … svårt att avgöra … på det här avståndet …
Den elegante mannen vinkade turisterna till sig. Även professorn som vänt ett frågande ansikte mot mannen, som var vingårdens ägare, blev vänligen inbjuden till rundvandringen.
Vingårdens ägare var bred som en brottare över axlarna. Annars var han kortväxt, närmast slank och hade smala fötter. Professorn lade märke till folks fötter. Det var fötter hon studerade, tårna för att vara mer exakt. Så kallade känsliga fötter vilka inte passade i vanliga skor. Och så tummarna …
Vinodlaren hade handgjorda skor.
Av fåfänga, tänkte professorns som väl kände den mänskliga naturen, har vinodlaren beställt skor med klackar för att han inte är lång. Inte mycket längre än mig … och … hans tummar är platta, långa och rörliga …
– Åh!
… som stjärten på en skorpion!
Ett gurgelljud hade trängt fram över professorns läppar. Det överraskade henne lika mycket som ett par damer som stod nära. Professorn gjorde en ursäktande fnittrig gest och försökte se likgiltig ut trots att hjärtat bankade i bröstet.
Ett ögonblick stannade vinodlarens blick i professorns. Som om en hågkomst slog till, vidgades vinodlarens ögon. Hans rena tandläkarleende ändrade inte form under den korta sekunden, bara stelnade som minen i ansiktet gör när någon drabbas av en tankeställare.
Professorns resa hade tagit musten ur henne. Hon var kroppsligen uttröttad, själsligen uppgiven. Hon hade ingen aning om hur många gånger hon hade varit färdig att ge upp på grund av leda och besvikelser. Men den där blicken från vinodlaren, ett stänk av skräckblandad förtjusning, fick henne så alert det var möjligt för en kvinna som inte kammat sig med kam på hela dagen och smetat på läppstiftet i all hast, utan att titta i spegeln.
Med en kraftansträngning ordnade hon sina anletsdrag för att dölja sin upphetsning och gäspade försynt.
Rundturen gick ned i grottorna under det magnifika huset.
Allting var urgammalt.
Turisterna och professorn fördes tillbaka till fornmedeltida vinpressarmetoder i urgröpta bergrum. Vinodlaren berättade på ett språk som professorn inte begrep hur vindruvorna odlades, blandades, trampades av barfota unga flickor från byarna i dalarna och sedan tappades i gigantiska kärl av trä.
Det var inte nytt för professorn som kunde föreställa sig hur det alltid hade gått till. Hon hade studerat målningar och gamla skrifter från barnsben och kunde göra en didaktisk slutledning av det mesta.
Med ett halvt öra lyssnade hon till sorlet i gruppen medan hon granskade väggarna. Det fanns hålrum. Gick man snabbt förbi eller riktade blicken mot grottaket eller mot de gigantiska trätunnorna, missade man öppningarna i väggarna. De gick omlott, en optisk synvilla gjorde dem osynliga, om man inte visste vad man sökte efter.
Professorn räknade till tre öppningar. Enligt hennes forskning skulle det vara tre. Tre var det logiska. In. Ut. Reservutgång.
Professorn mätte med ögonmått. Hon skulle kunna klämma sig in i de smala öppningarna. Enbart hon, i gruppen.
Ja, och så vingårdens ägare.
Vinodlaren kunde vara en av de nya. Tanken bet sig fast. Professorn fick rysningar längs ryggraden. Den där tummen … Jag undrar hur hans tår ser ut?
– Titta en katt, ropade en turist på engelska.
– Han kom ur väggen, sa en annan.
– Vi har dem för mössen, sa vinodlaren på knackig engelska.
– Stilig och stor, fortsatte turisterna. Vi måste ta en bild.
Vinodlaren vred sina händer. Han skrattade nervöst.
­ – Nu går vi vidare, tecknade han med handen.
– En märklig färg på pälsen, sa en kvinna och stod kvar. Är det en katt?
– Det är något med tassarna … sa en annan. En bakre klo? Ser ni den?
Vinodlaren hackade fram engelska glosor.
­ – Det är en speciell kattras. Röd med gröna ögon. En kattunge, faktiskt.
– Kattunge, ropade någon. Den är ju stor som en hund.
– Ja, det har ni rätt i. Min engelska är verkligen … si så där.
De såg att vinodlaren ångrade att han börjat tala om katten. Djuret ålade fram så att hela kroppen syntes. En sicksacklinje böljade från hjässan till svansspetsen. Den lyste i skarp kontrasterande färg mot den övriga pälsen och i dunklet blev resten av djuret osynligt.
Kvinnorna i gruppen drog sig undan.
– Som en orm, skrek någon.
– En skorpion, flämtade en annan.
Vinodlaren knackade på ett vinfat och fortsatte genomgången.
Katten sträckte på benen och gick stelt förbi gruppen. De gröna ögonen smalnade när kattnosen vändes mot professorn. En tass stäcktes fram, klorna kom ut och drogs tillbaka.
Det såg inte roligt ut.
– Schas, viftade professorn med sin handväska.
På marken låg en tuss från kattpälsen kvar.
Professorn blev med ens orolig. Hon visste inte varför. Det var som en ond aning drog genom nervsystemet. Hon kom i darrning.
Om det inte är en katt vad är det då? tänkte hon vimmelkantigt.
Gruppen skyndade mot utgången. Professorn som tagit stöd mot väggen blev ensam kvar i grottan. Utan att tänka på det stoppade hon pälstussen i ytterfacket på handväskan. Hon torkade av handen mot stenväggen. Det fanns en öppning där.
30 centimeter hög, måttade hon med ögonen. 40 centimeter bred.
Hon öppnade väskan och tog fram en ficklampa. Med den tänd gled hon in i öppningen.

slutet publiceras den 18 april