Slutet – Jakten på den nya människan – följetong

VII – sista delen

Det var en gång. Den ledde rakt in i urberget.
Utknackad av intelligenta varelser, inget krafsande av djur, tänkte professorn och lyste överallt.
Hon var inte överraskad utan full av nyfikenhet.
– Det gäller att inte ha för höga förväntningar, sade hon till sig själv.
Men förväntningarna var höga. I många år hade professorn sökt bevis för sin hypotes att det fanns andra människor än homo sapiens, parallellt levande. En ny art. Hon hade forskat på alla organ som fanns i de människor hon fick tag i, alla sorter, även de som var vänsterhänta och de som läspade.
Hjärnorna. Fötternas hud mellan tårna. Händerna, särskilt tummarna.
Hon hade finfördelat och jämfört. I bilen fanns ett digitalt bibliotek med hennes rön. Eftersom hon inte kunde ta alla prover på sig själv, för hon var själv en av de nya, det hade hon och mentorn slagit fast, hade assisterna som varit kusiner dumpit ned som regnande manna från himlen. Det var proverna från dem och mentorn som hade slutit beviscirkeln.
Frågan var, var levde de där nya människovarelserna?
Professorn tänkte sig en människosort vars utveckling hade drivits på under tiotusentals år av teknisk utveckling, kommunikation och geografiska och himmelska upptäckter. De hade varit fredliga konstruktörer av ordnade samhällen men sett dem raseras gång på gång av de underutvecklade, krigande homo sapiens.
Snabbt har det gått med de nyas utveckling, tänkte hon. Kanske de senaste mutationerna är så unga som för tiden för den industriella revolutionen. Hur som helst, det handlar om barn som föds i dag vars genmutationer har pågått under årtusenden utan att individerna gjort något väsen av sig. I varje krig, vid varje naturkatastrof, vid varje våg av sjukdomar har dessa individer klarat sig, tack vare … Ja, vad? Kunde de räkna ut faror i förväg … och medvetet gett sig iväg i tid. Ja, kanske. Kusinerna hade varit oroliga. Det hade tagit på krafterna att övertala dem att stanna en kväll till.
– Det kan vi inte, sa den milda kusinen. Det är något som …
– Vi har verkligen bråttom, sa den andra. Jag kan inte förklara men …
­Ögonen hade varit sökande, händerna rörde sig i luften och tummarna, de förlängdes som om det fanns ett sjätte varnande sinne i dem.
– Bara fem minuter, hade professorn sagt. Jag vill visa er en groda.
Och kusinerna hade fällt in sina tummar. Professorn hade inte sett deras like förrän i dag.
Den gamla målade logon på den vita huvudbyggnaden visade en tumme vars böjliga leder påminde om en skorpions upprättstående, böjliga stjärt. Och så mannen …
Professorn drog ett djupt andetag. Ett sällsamt lugn spirade inom henne och gjorde henne säker därför var hon inte rädd i gången av kompakt berg. Hon fruktade inget ont för hon var inte ond själv. Vad hon gjort var inte av ondska utan av … panik.
Var är de nya? hade hon frågat sig intill ett stadium av paranoia.
– Sky inga medel, hörde hon mentorns röst så starkt att allt runtomkring blev suddigt.
Jag ångrar inget. Nej, det gör jag inte. Så länge experimentpersonerna levde utförde jag försök som de var med på.
– Du är här för att jag är intresserad av forskning på mänskligt dna, hade hon tydligt förklarat.
– Jag vet, professorn, sa kusinen med de milda ögonen. Det är intressant.
– Hur tänker du att en mer avancerad människa borde vara?
– Vilka egenskaper som en människa behöver i framtiden?
– Just det.
– Jag tänker mig att de inte är skrikiga, rovlystna, krigiska människor utan individer som snabbt kan förflytta sig till nya platser, nytt klimat, nya förhållanden. De måste ha ett immunförsvar eftersom homo sapiens snart är resistenta mot penicillin och drabbas lätt av alla möjliga virus. Jag kan tänka mig att de kan anpassa sig efter naturens svängningar.
Det var vad professorn själv kommit fram till utan att kunna se in i framtiden. I sitt hjärta älskade hon de två kusinerna. De hade kunnat bli hennes forskningspartners om det inte vore så att de måste bli … genbanker.
– Vet du om ditt geografiska ursprung är ungefär här? fortsatte hon utfrågningen och visade fram en karta för den andra kusinen, den blyga.
– Ja. Vår anmormor är därifrån.
– Känner ni er annorlunda på något vis?
– Vad lustigt att du frågar det, sa den milda. Jag får så starka aningar om saker och ting, mer än aningar …
Ett väl utvecklat sjätte sinne, kanske ett sjunde också, slog professorn fast men högt sa hon, har du något mer att tillägga som gäller den här testen?
Den blyga vände upp händerna, ursäktande, som man gör mot oerfarna barn.
– Jo … om inte professorn tar illa upp.
– Nej. Säg bara.
– Testen är helt onödig. Den är inte kompatibel med min verklighet.
– Då är du en … av de nya … utbrast professorn utan att tänka sig för. Är det vad du tror?
Den blyga nickade. Professorn höjde ett frågande ögonbryn mot den milda.
– Jag med, sa den milda.
– Jag är väl helt säkert anonym? sa den blyga. Jag vill inte orsaka panik.
– Absolut. Anonyma, jo, det är ni bägge två.
Kusinernas dna:n visade en genkarta som var så olik homo sapiens blandade mix att det inte kunde röra sig om en variation av samma mänskliga art. De var en annan art. Kusinernas genetiska arv kom från individer i landet med bergen och dalarna.
Kusinernas dna fanns med i bilen. Liksom deras blodgrupper, skivade muskulatur, hjärnor, fortplantningsorgan, fötterna och tummarna.
Det var tungt att köra dem hem på det där viset. De var inte ensamma heller och det var det hemska, att hon inte kunde stoppa sig.
Det hade hänt två gånger under resan att professorn sett personer med känsliga fötter och flerledade tummar. Hon hade lyckats ta deras dna. En hade halsat en flaska, den andra, en kvinna i hennes egen ålder, hade lagt sin hårborste obevakad på en offentlig toalett. Båda var av den nya sorten. Professorn hade fått svar som överensstämde med vad hon väntat sig. Ändå hade hon lockat dem till sig, driven av mentorns ettriga stämma.
– Lilla vännen. Sky inga medel.
– Men jag har resultat nog. De är de nya …
– Du vet vad ska ska göra.
Hon måste in till dna-ibosomernas små korn av proteiner, den absolut innersta ribonukleinsyran, deras RNA. De hade fått kyssa grodan. I tystnaden i bilen under resan hände det att de dödade överröstade mentorns hesa röst …

Gången ringlade framåt. Professorn kunde inte gå upprätt men behövde inte krypa. När knäna ilade av smärta så att hon stönade vidgade sig gången och hon var framme vid boet.
– Det är ett… bo … för mänskliga varelser. De bodde här …
Det hade från börjat varit ett naturligt hålrum som hade hackats ur för att en familj skulle rymmas där. Professorn tog god tid på sig. Hon kunde räta på ryggen och fylldes av växande lyckokänslor, som överraskande drabbat henne när hon smög in i gången.
– De nya människorna har bott här … hur länge …
Hon såg hur århundraden hade gått. Mer än så, tusentals år. Inristade motiv på väggarna berättade om mörka tider med förföljelser av de ”stora” som professorn såg både var neandertalare och homo sapiens. Det lilla folket fick hela tiden anpassa sig, göra sig osynligt. De hade gett sig iväg och kommit tillbaka. De hade haft stora kattdjur som väktare. Med tiden hade de djuren blivit mindre, mer huskattsliknande.
Hon antecknade: alla däggdjur anpassas till nya betingelser genom evolutionen.
Katten hon sett i vingrottan förklarade allting för henne. Det var inte en huskatt utan att rovdjur som följt sina mänskliga herrar fram och tillbaka över jorden för att de två arterna hade kunnat komplettera varandras behov. Det framstod klart och tydligt på grottväggarna.
Professorn kände igen de narrativa bevisen för en helt ny mänsklig kultur. Men helt nytt, är ingenting under solen. Liknande bilder hade nyligen hittats i just en sådan här grotta.
– Homo naledi är de döpta till, sa hon som om hon inte var ensam. Man tror att de var kannibaler. Åtminstone i dåliga tider. Jag har sett hur de utvecklats bort från att äta de egna till att respektera varje individ, vuxen som barn. Men här … här händer … det nya … Fötter konstruerade för att kunna färdas i både öppen terräng som i berg, i tunnlar, i små farkoster, i vatten. Tummen utvecklas till ett redskap för sinnrika … Aha!
Hon lyste på väggen, tog ytterst små steg för att inte missa något i den fascinerande berättelsen. Det handlade om fria individer, manliga och kvinnliga, som under, kanske var det tiotusen år, fattat egna individuella beslut, för att inte dras in i rådande krig och undvika oroshärdar, förföljelse, slaveri och bli offer för vulkanutbrott och el Niños härjningar.
– De kände på sig långt i förväg som djur som känner en tsunami och räddar sig bort från havet, mumlade hon.
Professorn fångades av en grupps historia.
Individerna hade gett sig av, färdats långt över främmande hav och återvänt till ursprungslandet många generationer senare. Historien slutade med att en i familjen ringde i en mobiltelefon.
En hand lades på hennes axel. Det var en fjärils beröring, inte mer. Tummens förlängda spets krafsade försynt mot klännings tyg.
Det var vingårdens ägare.
Respektfullt bockade han. Mellan raderna av hans friska vita tänder kom en vacker ström av stavelser på det obegripliga språket.
Det är så mycket jag vill veta, tänkte hon och hoppades på en telepatisk kommunikation.
Han nickade lugnande och bjöd på en cigarrett.
Hon log och tog en. Så klart var cigaretter inte skadliga för dem. Det hade hon begripigt sedan hon var sex år.
Deras tummar krokade i varandra medan de vandrade upp i ljuset. För ingen bodde i grottor numera. Den hölls i trim som reserv, om i fall att …
På gårdsplanen var turistbussens passagerare i färd med att ge sig iväg. Professorn och vingårdens ägare vinkade adjö.
Sedan var det som om de gemensamt kom överens om att göra sig av med hennes SUV. Innehållet behövdes inte längre.
Nej, verkligen inte.
– Vi kan elda upp bilen, sa hon och hoppades bli förstådd fast de inte kunde varandras språk.
– Javisst, lilla vännen. Det måste bli ett slut på experimenten.
– Naturligtvis. Det ska inte finnas några spår av … oss.
– Precis. Det är det viktiga, förmedlade vinodlaren.
Hon kröp närmare vingårdsägaren, tätt intill. De rökte utan brådska. Hon funderade på vad hon skulle syssla med nu men beslöt att skjuta upp eventuella planer till morgondagen. Det som hon velat bevisa med sina experiment och provtagningar var besannade.
Kanske något med katten, tänkte hon förstrött. Om jag får tag i den.
Vinodlaren pekade mot hennes väska och nickade uppmuntrande.
Jovisst, tussen ur kattpälsen! Det fanns så klart dna i den.
Men – menade vinodlaren i samma andetag. Tänk om du börjar om med experimenten. Får blodad tand! Varför inte bara dra ett streck över forskningens blodiga historia. Kanske kunde du förädla vin?
Hon skrattade till. Det kändes ovanligt att skratta. Hon tyckte om det. Han också. De skrattade en stund tillsammans.
– Lilla vännen, sa han så att hon förstod varenda stavelse.
Det lät fint när han han sa det.
– Man får njuta av livet, fortsatte han som om han lyssnat av hennes bandinspelning. Det får man, även om man går upp varenda dag och jobbar i sitt anletes svett och gör dumma grejer.
– Jag ångrar en del saker, sa professorn. Det var ett par kusiner som … och några till, av bara farten.
– Ja, ja, sa vinodlaren. Spilld mjölk och allt sådant där. Vi begraver dem och vänder blad.
Hon förstod att också han hade en ryggsäck full med homo sapiens- händelser. Ingen kom undan dem på Jorden.
– Det kommer att bli en ändring på det, sa vinodlaren försynt.
Hon blev lätt om hjärtat. Rösterna försvann. Hon hade kommit hem och var välkommen., kanske mer än välkommen …
– Du är helt nödvändig, mumlade vinodlaren. Jag har väntat på en sådan som du.
Vinodlaren tände två cigarretter, gav henne en och tog henne under armen.
Bakom det stora huset låg en enorm pool. Det kändes naturligt att ta av sig kläderna och glida ned i vattnet. Några snabba paddeltag med fötterna och de var ensamma i ett azurblått universum.
Vad vingårdens ägare funderade på … hade hon sina aningar om och det hon gissade på fick henne att rodna.
SLUT