Kulturkrock i vården klarsynt skildrat i AMOUR

I filmhögen som betas av under sommarens regnperiod hittar jag Amour, en film av Michael Haneke om kulturkrock i vården. Handlingen skildrar allas vår framtid om vi får leva till 80+ och oförmodat blir sjuka. In kommer ett vårdbehov som växer. Så långt låter det kanske socialrealism.
Detta händer. Ett lyckligt gift par drabbas när en får stroke. De är intellektuella människor som har haft stort utbyte av varandras tankar och känslor. När detta njutbara börjar halta låtsas de som ingenting. De anstränger sig för varandras skull.
Mannen sköter om hustrun. Det är tungt. Nu kommer själva kulturkrocken som skildras på ett sätt så att tittaren i början inte inser vad vederbörande ser. Vårdhjälpen utsätter hustrun för tvagning, kamning, barnspråk, så som vi lärt oss se vårdhjälparnas uppgift. Men i mannens ögon är vårdhjälpen icke mänsklig.
Två fungerande världar kolliderar. Det rationella mot det emotionellt uppbyggda under ett liv. Det finns ingen brygga mellan dem, inte en möjlighet till eftertanke om hur den specifika vården ska utformas.
I parets värld har tiden upphört. De har inga tider. De har livstid.
Vårdhjälpen har lärt sig att sköta det praktiska effektivt. Hon tycker att hon är duktig. Hon tycker att det är naturligt och riktig att hon tar över ruljangsen på sitt sätt.
Mannens känslor för hustrun är desamma som alltid. Han berör henne med ömhet i alla situationer. Vårdhjälpens hurtiga ”mönster” får den försvarslösa skira hustrun att skrika.
Paret som blir ”gamla” på grund av sjukdom har en rytm som ger anpassning ganska länge till sjukdomens allvar. När ”hjälpen” sätts in decimeras deras livsstil, deras vardag, deras synsätt på människan. Den främmande fågeln – hjälpen- som i sig är nödvändig håller metodiskt på att krossa det.
Jag frågar mig: Varför sliter svensk vårdpersonal? Jobbar de mot de gamlas uppfattning om vad som är det viktiga att göra hemma hos dem? Varför klagar anhöriga på hemhjälparna?
Beror det på att VÅRDEN inte har rätt glasögon på?
Inom vårdpersonalsutbildningen, från högste chef till timanställd vårdpersonal görs ingen begåvningstest. Det är bra. Men det kanske skulle finnas en emotionelltest och utbildning i att anpassa sig till de vårdsökandes livsstil och inte tvärtom.
Se filmen. Den stannar kvar i hjärtat.
Skådespelare Jean-Louis Trintignant, Emmanuelle Riva – såå bra! Massor av filmpriser!

läs också mina blogginlägg i MAQT-bloggen
 Hemsidan