Åldersdiskriminering är ett skönhetsproblem

Man föds ful, liksom hopknipen och randig och veckig. Med tiden kommer dragen på plats. Det fula blir ungt och spänstigt och i en del fall vackert. Detta håller inte. Snart är det fula tillbaka i samma gamla fåror och spår. Den fulheten går inte att göra något åt, den tilltar och borde vara naturlig och ingenting att prata om i ett samhälle där fler än någonsin blir både fyrtio, sjuttio och till och med hundra år och mer. Och dessa gradvis förfulnande människor är samtidigt friska, aktiva, yrkeskunniga, punktliga och håller sig fräscha och vill jobba.
Fulproblemet förenklas, förnekas, förkastas – och dock har många av oss hjärtat i halsgropen och tänker, hur ful har jag blivit sedan i går (för något annat fel är det inte på mig) och kommer jag att få sparken.

(Bild: Snart kasserad person by Oleander Free Photos MorgueFile)

I tevesoffor med programledare som gjort sig kända och etablerade börjar både de och deras kändisgäster fulna till. I nyproducerade program och såpor har folk inte en rynka, inte ett veck, inte en bubbla saliv i mungipan. Tittaren tillvänjer sig ansikten med slät hud, händer som silkesvantar, liksom arbetsgivare gör det.
I dagens tidning läser jag om tre fall av åldersdiskriminering. Hjärtnupna berättelser. Av ödet (facket? nämnder? åldersregler?) utvalda rejäla kompetenta människor blir ratade på arbetsmarknaden. Frågan är, är det verkligen ådern som stoppar dem? Knappt fyrtio, 52, 57.
I Sverige med Europas (Världens?) längsta semestrar, gym i vartenda bostadsområde, spa i varje turistby ges alla möjligheter för folk att hålla sig unga i sinnet och friska i kroppen. I dag presterar dagens trettioåringar som forna tjugoåringar, fyrtioåringar som trettioåringar, femtioåringar som fyrtioåringar och så vidare.
Är det verkligen av ålder man blir utslagenen på arbetsmarknaden? Eller är det fulheten?
Veck vid öronen och näsroten, gråa strån vid tinningarna, mungiporna ned och två par glasögon har börjat se onaturligt ut.
Är utseendet den verkliga orsaken till att man inte kan byta jobb, förhindras att starta nya karriärer, inte kommer i fråga? Får man inte vara ful på jobb, vara ful när man söker jobb och vidareutbildningar? Får man inte se erfaren ut?
Skådespelaren Julia Dufvenius menar att inom konsten är man körd som blickfång och intresseskapande efter fyllda trettio. Migrationsmyndigheten kallar inte ens en kompetent person, 57, till jobbintervju utan tar böter i stället på 75000 kronor. En utbildad lärare med 35 års erfarenhet + specialkompetens för svåra barn ratas till förmån för först en sedan en, annan tjugo år yngre utebad lärare i Täby. (DN 28/1) Ratas folk för att de är fula? Jag tror det.